Det svenska arbetslivet kan tyckas vara en dans på rosor om man jämför med många andra, kanske till och med alla, länder. Faktum kvarstår dock – vi har många som uppger att de mår dåligt i samband med jobbet. En hypotes är att detta i hög grad beror på vissa generella trender i arbetslivet.
I Sverige finns ett inbyggt fokus på individualitet och självständighet, ett fokus som på många håll ballat ur i en slags själv-är-bäste-dräng-mentalitet där behovet av stöd och resurser trängs undan till förmån för prestation, tempo och perfektionssträvan. Arbetslivet går också i mångt och mycket mot en ökad standardisering och likriktning. Styrdokument, flödesscheman och riktlinjer äter upp rimlig frihet och självständigt tänkande och det blir viktigare att inte göra formellt fel än att göra reellt rätt.
Många verksamheter verkar vara indoktrinerade i dessa arbetslivstrender och har anammat dem som om de vore naturliga och rätt. Detta skapar problem, både på individ- och organisationsnivå. Vi får självtillräckliga, hämmade och passivt aggressiva medarbetare i verksamheter präglade av utmattning och avsaknad av driv.
Hur många har suttit i medarbetar- eller lönesamtal där man ska bedömas utifrån en prestationsstege, i princip från icke godkänd till extraordinär – eller exceptionell prestationsnivå? Samtalet handlar allt som oftast om att punkta upp vilka beteendeförändringar som måste till för att klättra uppåt på prestationsstegen. Att det skulle räcka med godkänd nivå finns liksom inte riktigt på kartan. Det eftersträvansvärda är att helt enkelt prestera på toppnivå, och helst utan att vara till besvär, vilket man ofta uppfattas vara om man vill ha handledning, vidareutbildning eller uppgradering av arbetsverktyg. Prestation utan stöd helt enkelt - ett bra recept för att gå in i väggen.
Min erfarenhet av medarbetare som gått in i , eller är på väg in i väggen, är att de missuppfattat vad de behöver för att komma upp på vettig bana igen. Låt mig ta ett symboliskt men ändå ganska vanligt exempel – patienter som kommer in till mig med grund andning och hjälm på huvudet. Nu tänker ni kanske att detta låter mer som en patient med paranoida drag men så är icke fallet. I stället rör det sig allt som oftast om en småbarnsfar som gått in i väggen men som ändå fått för sig att han ska cykla överallt.Träning är svårt att hinna med så därför måste det kombineras med övrig nödvändig transport.
Patientens beställning innehåller i detta läge ett önskemål om att få hjälp med att bli sitt gamla jag igen. Då får jag alltid förklara att det faktiskt är det gamla jaget som gått in i väggen. Ska det bli någon ändring i tillvaron måste ett nytt jag etableras, ett jag som faktiskt blir hållbart och inte brakar in i väggen.
På en arbetsplats med överdriven tilltro till att upprätta och följa rutiner och riktlinjer, kan det vara svårt att få till en fungerande reflektionsarena, där man kan ge varandra feedback och lära av misstag. Fokus blir i stället på att robotisera oss själva i så hög grad som möjligt. Att tänka utanför boxen, eller utanför riktlinjen, blir farligt och vi blir hämmade. Man vågar inte säga vad man anser. Detta blir ödesdigert. Dels får folk inte till sig information och feedback som hade varit nyttig att få, dels byggs det upp en frustration i systemet, som naturligtvis måste släppas ut på något sätt.
Hur ser dina konfrontationsfantasier ut? Vissa får ur sig sin frustration genom att fantisera om hur det skulle vara att konfrontera. Som när du ser den krångliga kollegan eller pantade chefen på lunchrestaurangen och får lust att ta personen i nackskinnet, trycka ned hens huvud i kantinen med ärtsoppa och njuta av att se ärtsoppa sippra ur vederbörandes öron, ögon, näsa och mun.
Ett annat sätt att konfrontera utan att konfrontera är att skälla ut aktuellt objekt högt och tydligt, men utan att den som blir utskälld är fysiskt på plats. Denna metod kan användas när man är ensam i ett rum, i en bil eller om fördämningarna börjat släppa ordentligt, ute på stan.
För ett tag sedan mötte jag en ensamt spatserande person på stan som inte pratade i telefon men som med ilska och förtvivlan i rösten konstaterade att någon, kanske kollegan eller chefen, för helsicke och med säkerhet måste ha drabbats av grav frontallobsdemens. Det behöver alltså inte vara en galning du möter på stan bara för att denne verkar ”prata med sig själv”, det kan vara en naturlig konsekvens av att personen i fråga lever i en hämmande miljö.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att det troligen är en god idé att nysta i och försöka bygga upp en balans mellan å ena sidan prestationskrav och resurser och å andra sidan styrdokument och frihet. I alla fall om man vill vända trenden med arbetsrelaterad ohälsa.
Anders Rydell, leg psykolog, specialist i organisationspsykologi