Populism det nya skällsordet – men hur ska vi tolka den?

Populismens landvinningar väcker heta känslor. Men hur ska man tolka att medborgare som står utanför eliterna börjar signalera att de starka ledarna är svaret? Vi kanske bör undra hur frågan lyder. Kan den handla om vad som hänt med den starka staten och ett sviktande samhällskontrakt? I så fall borde fokus flyttas från gapiga populister till hur förtroendet för staten upprätthålls, skriver Susanna Popova.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Populism är samhällsdebattens skällsord för dagen. Populister beskrivs av etablissemanget som de kanske farligaste utmanarna om hegemoni och makt. Man kan konstatera att populismen finns till vänster och höger, varierar från land till land, över tid och finns längs en skala med fler eller färre populistiska drag. Den populistiske ledaren söker makt baserad på direkt stöd från sina följare, som oftast är oorganiserade. Och oftast är det inte innehållet i frågan, utan relationen mellan ledaren och följaren, som är i fokus. Populism anses av vissa snarare vara ett sätt att kommunicera, än en politisk inriktning.

En vanlig ståndpunkt är att populismen förgiftar demokratin. Den populistiska ledaren skär med sin personfixerade kommunikation igenom lager som av tradition brukar anses borga för demokrati, som partier och byråkratier. För den politiskt normalintresserade är det dock inte svårt att uppfatta kritiken mot partier och byråkratier från gemene man som legitim. Demokratin är ofta komplex och ogenomskinlig, och framkallar frustration hos dem som inte kan systemet, eller som uppfattar sig som marginaliserade. En politisk nybörjare kan ställa krav som av eliterna uppfattas som förenklingar, och som sådana ett hot mot det system som demokratin utgör. Men vad är egentligen hönan och vad är ägget? Hur mycket tålamod kan eliten avkräva folket, när samhällssystemet inte levererar och det politiska kontraktet på viktiga punkter kan beskrivas som brutet?

ANNONS

Ett pris på besvikelsen

Exempel på sådana utfästelser är pensionsöverenskommelsen, EU-medlemskapet, fri och tillgänglig sjukvård och effektivitet hos ordningsmakten. Det finns ett pris på besvikelsen över att det ibland blir problem att ens upptäcka nattväktarstaten, och då ligger nog polisen sämst till. Googla på ordet ordningsmakten på www.polisen.se och du får nio träffar, googlar du samverkan på samma ställe – så får du 807 träffar.

I Sverige är det inte särskilt vanligt förekommande att se populismen som en balanserande funktion som ger förutsättningar att omfördela politisk makt mellan etablerade skikt och grupper som vill komma in, och upp, i samhället. Med den definitionen är förekomsten av populism, om inte ett sundhetstecken, så i alla fall en signal om upplevd disharmoni hos en del individer och grupper. Och kanske är populismens roll också värd att betrakta i en analys inte bara av det politiska innehåll populisten betonar, utan också en signal om själva samhällssystemet.

En del forskare anser att positiva effekter av populism bara kan räknas hem i liberala demokratier. I andra samhällsystem överväger de destabiliserande effekterna. Om populisten uttrycker förakt för, och attackerar, de offentliga institutionerna kan demokratiska ansatser i mindre stabila samhällsystem skadas.

Hätska attacker

Om detta stämmer, varför blir då attackerna mot dem som definieras som populister så hätska i en stabil liberal demokrati av vårt snitt? Är en möjlig tolkning att de drar uppmärksamheten från något som är mer plågsamt än populismen? Nu vill jag med en gång avfärda att detta skulle vara ett medvetet och överenskommet förhållningssätt, här finns ingen anledning att läsa in en konspiration. (Så har det offentliga klimatet blivit att det känns rimligt att påpeka att det resonemang man för inte bygger på paranoia.) Det mest troliga är i stället att förhållningssättet har formats efter cykelställsprincipen, det vill säga det faktum att relativt lättbegripliga fenomen kan väcka oerhört intresse medan andra mer grundläggande problem förbises.

ANNONS

Doktoranden i statsvetenskap, Johan Wennström, redovisade (DN 6/4) hur han instrumentaliserat historikern Timothy Snyders resonemang om vad som gjorde Förintelsen möjlig (hämtat från Snyders bok Den svarta jorden. Förintelsen som historia och varning). Snyder menar i korthet att Förintelsen kunde verkställas först på territorium där stat och statsmakt destruerats. Det var dessa tillstånd av anarki som beseglade judarnas öde. Det var inte herr Hitler som karismatiker som avgjorde, utan stats- och gränslösa tillstånd där judar saknade varje form av rättigheter och utan lagliga hinder kunde dödas.

Wennström studerar Norge under Förintelsen och menar att Norge var mycket nära statsförstörelse, tillsammans med Nederländerna kanske det närmaste något land i Västeuropa kom att se sin stat upplöst.

Samhällskontrakt under omförhandling

Så när medborgare som står utanför eliterna börjar signalera att de starka ledarna är svaret, bör vi kanske undra hur frågan lyder. Kan frågan handla om vad som hänt med den starka staten? Pensionsöverenskommelsen. EU-medlemskapet. Fri och tillgänglig sjukvård. Effektivitet hos ordningsmakten. Är det i brister där som populismens rötter ska sökas? I så fall borde fokus, för alla den stabila liberala demokratins vänner, snarare ligga på hur förtroendet för staten upprätthålls. Och mindre på gapiga populister. Och nej, jag sade inte att vi sett statsförstörelse i Sverige. Men jag tror att de flesta vuxna kan se att samhällskontraktet är under omförhandling, och att det finns många för vilka det är djupt oroande.

ANNONS

Susanna Popova

journalist och författare

Deltar i kvällens Jonseredsseminarium om populismens betydelse.

ANNONS