Politruker sänker tilliten till våra myndigheter

När det i en omfattande granskning avslöjades att Myndigheten för Civilsamhälle- och ungdomsfrågor (MUCF) betalat ut betydande summor till olika våldsbejakande och extremistiska organisationer, reagerade myndighetens generaldirektör med all den arrogans som är utmärkande för en självtillräcklig maktelit. Det slags beteende från myndighetsföreträdare är en allvarlig fara för tilliten i samhället, skriver Jens Stilhoff Sörensen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

I en nyligen uppmärksammad granskning visade frilandsjournalisten Sofie Löwenmark hur Myndigheten för Civilsamhälle- och ungdomsfrågor (MUCF) har betalat ut stöd till såväl islamistiska och våldsbejakande extremistiska organisationer, som till rena bluffprojekt. Under flera år har miljontals skattekronor med rubriken ”stöd till det civila samhället” kanaliserats till organisationer med antidemokratisak agendor. Kontrollen har varit obefintlig.

Löwenmarks ”gräv” är av en kaliber man ser endast undantagsvis och har på ett övertygande och förödande sätt avslöjat en dysfunktionell myndighet. Delar av materialet publicerades i en serie artiklar i Timbros nättidning Smedjan. Timbro organiserade även ett seminarium där MUCF:s generaldirektör Lena Nyberg fick möjlighet att direkt ta del av materialet i en pedagogisk och lättfattlig presentation.

ANNONS

Man förväntar sig att en så alarmerande och omfattande granskning ska bemötas med kritisk självrannsakan och omedelbara åtgärder från myndigheten för att korrigera felen.

Tyvärr lämnade såväl Nybergs bemötande av materialet som mellanmänskliga relaterande till Löwenmark en del övrigt att önska. Nyberg avfärdande inte bara hela materialet med påståenden om att det inte alls handlade om någon granskning, men demonstrerade också på ett utpräglat sätt hela det register av utspel som brukar kallas härskartekniker. Arrogansen och oförskämdheten nådde en kulmen när hon påstod att Sofie Löwenmark – en egenfinansierad och ideellt arbetande frilansjournalist – skulle haft mer resurser till sitt förfogande än hela myndigheten.

Omfattande problem

Problemet som framträder här är inte endast en myndighet som använder skattemedel till att stödja våldsbejakande extremism. Detta är illa nog men skulle kunna åtgärdas. Men för att åtgärdas krävs dels förmåga till inlärning och att ta in information från det omgivande samhället och helst även fungerande demokratiska kontrollmekanismer, såsom ansvarsutkrävande.

Den tydliga avsaknaden av detta och det uppenbara vanstyret lyfter därför fram ett annat och mycket större problem, nämligen den risk politrukstyre och dysfunktionella myndigheter utövar mot den demokratiska tilliten.

Precis som många andra myndighetschefer är Lena Nyberg en politruk, det vill säga tillsatt genom (socialdemokratiska) politiska kontakter snarare än på meriter. Det så kallade ämbetsmannaetos hon visat prov på, eller rättare sagt visat avsaknad av, indikerar att hon i likhet med många i hennes position inte känner sig särskilt hotad i sitt ämbete.

ANNONS

Risken med denna typ av beteende från myndighetsföreträdare är att det uppfattas som kommande från en särskilt privilegierad klass i samhället som står bortom så mondäna mekanismer som ansvarsutkrävande.

Självtillräcklig maktelit

I sin bok Den Nya Klassen från 1957 beskrev den jugoslaviske dissidenten Milovan Djilas hur de jugoslaviska socialisterna hade svikit revolutionen och folket och i stället börjat bete sig som en självtillräcklig maktelit, en ny politisk klass.

Oavsett om ett liknande självtillräckligt beteende sker i en demokrati eller diktatur så riskerar det att dränera de statliga institutionerna på deras befintliga legitimitet.

I Sverige har vi traditionellt en mycket hög mellanmänsklig tillit såväl som tillit till de statliga institutionerna. Detta är en närmast unik tillgång för samhället och sänker på ett radikalt sätt det man brukar kalla transaktionskostnaderna. Hög tillit är helt enkelt en resurs både demokratiskt och ekonomiskt. Men om legitimiteten gradvis eroderas genom vanstyre och brist på ansvarsutkrävande riskeras även tilliten till institutionerna. I sista hand riskeras också den mellanmänskliga tilliten.

Eftersom förlorad tillit kan vara mycket svår att reparera finns det all anledning att reagera i god tid och ta allvarligt på såväl problemet med poli-trukrekrytering som med myndigheters vanstyre.

Jens Stilhoff Sörensen

docent och lektor, globala studier, Göteborgs universitet samt seniorforskare vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik, Stockholm

ANNONS

ANNONS