Vid årsskiftet byter flera tunga universitet rektorer; exempelvis Lund och Uppsala. I Linköping har ny rektor redan tillträtt. Universitet är i första hand tänkta att vara självständiga institutioner som ska stå för oberoende forskning och utbildning på vetenskaplig grund. Detta står emellertid i ett spänningsförhållande till dels synen på universiteten som myndigheter, dels ett alltmer utbrett tryck på anpassning efter olika opinioner och särperspektiv.
Universitet och högskolor är myndigheter, vilket i viss mån är rimligt, men verksamheten undermineras om myndighetstänk får dominera, vilket leder till att allt först och främst ska vara formellt rätt och präglas av lojalitet med den politiska maktens önskemål. Fokus blir på formalia snarare än en bra verksamhet.
Att universiteten behandlas som andra myndigheter är uttryck för tankeslöhet. Det blir enklast så. Enklast blir det också för universitetsledningar som betonar myndighetsperspektivet mer än lärosätenas djupare uppdrag.
Universitetsledningar brister ofta i att värna om universitetens grundidé vilket tar sig olika uttryck. Här följer några:
1. Olämpliga rekryteringar och befordringar. På många ställen har man frångått principen om meritokratisk rekrytering och accepterat anställning av folk som är inne i värmen. Snarare än att professurer utlyses och tillsätts i konkurrens så har resurser använts för intern befordran, med lägre krav och kompetens som följd.
2. Könskvotering. Alla är självklart för lika möjligheter oberoende av kön. Detta är en svår fråga som kan kräva undersökningar av hinder och åtgärdande av dessa. På många ställen har jämställdhet dock tolkats som lika utfall som är lättare att mäta och bocka av. Att räkna kön på kurslitteratur-författare gynnar inte utbildningens kvalitet. Det finns en markant överrekrytering av kvinnor som professorer, i förhållande till faktisk meritering. Karolinska institutet är ett exempel.
3. Otillbörlig påverkan. Att ägna sig åt politiskt känslig forskning har sina risker, vilket inte minst ett aktuellt fall i Linköping illustrerar. Forskarna, som ifrågasatte Brottsförebyggande rådets politiska oberoende, utsattes för administrativ misshandel och en miserabel arbetsmiljö på lärosätet. En student vid Lantbruksuniversitet som i ett debattinlägg kritiserade näringslivets djurhållning blev uppkallad till universitetsledningen för att förklara sig.
4. Kränkthetskultur. I Uppsala orsakade en lärares uttalande av n-ordet i en kurs i arkivsökning stort rabalder. En student vid KTH som tog fram statistik om invandring och kriminalitet kallades till studierektor och HR-chef. Statistiken ansågs i sig kränkande. Lund har haft flera incidenter där ett fåtal studenter känt sig kränkta av undervisningen, vilket lett till att kurserna ändrats.
5. Låga krav på studerande. På många utbildningar är kraven så låga att heltid i realiteten betyder halvtid eller mindre. De flesta universitets- och högskoleledningar tycks inta en låt-gå-hållning till detta. Många som utexamineras är föga kvalificerade.
6. Opportunism. Känsla för trender och behov av att synas är stark. Ibland används hedersdoktorat för att få PR. Luleå Tekniska Universitet har till exempel nyligen utsett Charlotte Kalla till hedersdoktor.
Givetvis kan inte universitetsledningar lastas för allt detta, men de bär medansvar för universitetens allt svagare akademiska inriktning och svaga resultat – genom att följa med strömmen, göra det som är enklast och minimera risk. Ifråga om utbildningsnivå bidrog till exempel rektorerna till sänkning genom att driva fram ersättande av extern granskning av examensarbeten med intern kvalitetsbyråkrati.
Rektorer bör i första hand vara universitetsförespråkare och ej myndighetspersoner. Det är viktigare att föra fram universitetets uppdrag, än att visa lyhördhet gentemot politiken, aktuella opinioner eller okritiskt följa dysfunktionella regelverk.
Det är angeläget att värna om vad som borde vara poängen med universitet och högskola: att i första hand skapa högkvalitativ forskning och utbildning. Det är inte att begära för mycket att universitetsledningar här tar sitt ansvar.
Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet.
Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, ordförande för stiftelsen Academic Rights Watch