Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Stormningen mot Kapitolium är en attack mot demokratin, oavsett vad man anser om Trump som president. Missnöjda medborgare stormade den demokratiska församlingen i Washington, för de ville inte acceptera den demokratiska processen, skriver debattören. Bild: Jose Luis Magana
Stormningen mot Kapitolium är en attack mot demokratin, oavsett vad man anser om Trump som president. Missnöjda medborgare stormade den demokratiska församlingen i Washington, för de ville inte acceptera den demokratiska processen, skriver debattören. Bild: Jose Luis Magana

Polariseringen beror på hycklande politiker som ignorerat missnöjet

Tumpanhängarnas protester mot Biden och stormningen av Kapitolium kan kanske lära våra svenska politiker en viktig lärdom. Om vi har missnöjda medborgare på grund av att politikerna saknar förstånd nog att inse att de bör ena befolkningen, inte splittra den, ja då är det en tidsfråga innan de missnöjda medborgarna stormar riksdagen, skriver Maria Hind Alias, ordförande för S-föreningen för jämställdhet och mot hedersförtryck.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Stormningen av Kapitolium har väckt en svensk debatt om polarisering som har skenat iväg å det grövsta, vilket tyvärr tycks ha blivit en svensk tradition inom den politiska sfären. Vi är mer intresserade av att diskutera problemen i vår omvärld än att diskutera våra egna.

Vad är konsekvensen av att vi å ena sidan kallar vissa attacker för ”hot mot demokratin” men inte andra? Då jag inte är naiv nog att tro att den politiska osämjan kommer att upphöra önskar jag att vi åtminstone kunde dra lärdomar av skeenden i vår omvärld.

Skapar missnöje

Vi i Sverige har ett grovt polariserat debattklimat. Orsaken till det är politikerna. När medborgare upplever att man inte bryr sig om dem skapas grund för missnöje, vilket är grogrunden för polarisering.

Politikerna i Sverige har rört upp politiska debatter om frågor som inte berör Sverige, men har glömt bort att lyfta frågor som berör svenska medborgare. Att vi som land behöver ha bra relationer med omvärlden råder det ingen tvekan om. Men den ensamstående trebarnsmamman med två timanställningar har andra prioriteringar. Pensionären som har slitit i hela sitt liv och måste vända på kronor och ören har andra prioriteringar. Enmansföretagaren som jobbar så mycket att denne åker hemifrån när familjen sover och kommer hem när familjen har hunnit lägga sig, har andra prioriteringar.

Politikerna konstruerar en show som ingen annan än de själva bryr sig om. I dramat som ledande politiker spelar upp för varandra glömmer de bort det primära med sitt uppdrag – medborgarnas bästa. Vänstern och högern är duktiga på att peka finger åt varandra. Försöken att överrösta med epitet som ”blåbrun” eller ”kommunist” är inget annat än strävan att dölja bristerna i den egna drivna politiken, som man bittert saknar insikt om.

Bara ett politiskt läger

Polarisering per definition är en nödvändig aspekt i demokratier, då det alltid finns minst två läger, en höger och en vänster. Det är i diktaturer som polarisering inte kan noteras – av en enkel anledning: Det finns bara ett politiskt läger att hylla.

Polarisering kan dock också öka klyftor mellan olika grupper i samhället. När ledande politiker, enbart på grund av olika politiska ståndpunkter, slänger tillmälen som fascist, nazist och rasist mot varann, signalerar de genom sitt beteende att alla medel är tillåtna mot meningsmotståndare. Jag vidhåller att en grundläggande aspekt som bör genomsyra den politiska tonen i en demokrati som Sverige, är ömsesidig respekt. Respekt för att man kan tycka diametralt olika om sakpolitiska frågor, men också skilja på sak och person.

När ledande politiker, enbart på grund av olika politiska ståndpunkter, slänger tillmälen som fascist, nazist och rasist mot varann, signalerar de genom sitt beteende att alla medel är tillåtna mot meningsmotståndare.

I diskussionen om huruvida politiker enar eller splittrar i ett debattklimat kommer man oundvikligen in på journalisternas roll. Medborgare läser debattartiklar, opinionstexter och nyhetsuppdateringar. Att debattartiklar är ideologiskt vinklade är ofrånkomligt. Men att bortse ifrån journalisternas roll i det politiska polariserande samtalsklimatet är naivt. Min son som är 15 år om några veckor, har mer kunskaper om omvärlden än vad jag hade när jag var i hans ålder.

Passar narrativet

Med denna vetskap, beskådar vi politiker som å ena sidan kräver att man ska kalla en spade för en spade, men gör det bara när det passar. Å andra sidan har dessa inga problem med att kalla en hink för en spade när det passar det narrativ man förespråkar – hur ska man överhuvudtaget verka trovärdig för medborgarna då?

Stormningen mot Kapitolium är en attack mot demokratin, oavsett vad man anser om Trump som president. Missnöjda medborgare stormade den demokratiska församlingen i Washington, för de ville inte acceptera den demokratiska processen.

Trumpanhängarnas protester mot Biden och stormningen av Kapitolium kan kanske lära våra svenska politiker en viktig lärdom. Om vi har missnöjda medborgare på grund av att politikerna saknar förstånd nog att inse att de bör ena befolkningen, inte splittra den, ja då är det en tidsfråga innan de missnöjda medborgarna stormar riksdagen.

Sluta polarisera

Outtröttlig optimist som jag är, hoppas jag att de ledande politikerna förstår vikten av ansvaret de valts att bära och slutar polarisera samhällsdebatten. Showen som de har konstruerat behöver avvecklas och istället verklighetsförankras, med vetskapen om att demokrati är något vi gemensamt måste värna om.

Maria Hind Alias, Ordförande för S-föreningen för jämställdhet och mot hedersförtryck och våldsbejakande extremism