Slutreplik
Djurförsök, 30/1 och 6/2
För det första: De senaste veckornas protester, helt fredliga demonstrationer och över 80 000 namnunderskrifter, har inte rört alla vetenskapliga framsteg (med och utan djurförsök) de senaste tvåhundra åren. Engagemanget gäller de sex hundar som just nu lever inspärrade på Göteborgs universitet och snart ska avlivas. GU:s ledning försöker blanda bort korten.
Min fråga i den tidigare artikeln var hur stor del av det aktuella forskningsanslaget (tid och pengar) som avsätts för att utveckla metoder som inte innebär plågsamma djurförsök. Ansvariga på Göteborgs universitet svarar: ”Det vet vi inte. Det är svårt att exakt räkna ut.”
Att fasa ut plågsamma djurförsök tycks ske någonstans även i GU:s värld, att döma av rektorernas svar. Dock inte i det aktuella forskningsprojektet.
3R-arbetet, som syftar till att fasa ut plågsamma djurförsök, tycks ske någonstans även i GU:s värld, att döma av rektorernas svar. Dock inte i det aktuella forskningsprojektet. Men någonstans måste det ju ske. Annars sker det inte.
För det andra: Alla djurförsök måste godkännas av en djurförsöksetisk nämnd. Denna består i VG-regionen av ordförande och sex ledamöter, varav tre utgörs av forskare/djurförsökspersonal (enligt Jordbruksverkets hemsida). Jag har läst ansökan som gäller det aktuella av nämnden godkända försöket med de sex labradorerna som pågår just nu. I ansökan framgår att forskaren vill använda hundar för det har hen gjort förut. Hundarna lider inte mer än människor, sägs det. Inga alternativ är möjliga, sägs det. Men någon sondering efter alternativ är det inte tal om.
Till och med jag kan se att det skulle vara fullt möjligt att ta prover på och intervjua personer med implantat, som upplevt problem. Projektet ifråga rör ju inte grundforskning, utan syftar till att förbättra redan patenterade implantat.
Och till och med jag kan se att det skulle vara fullt möjligt att ta prover på och intervjua personer med implantat, som upplevt problem. Projektet ifråga rör ju inte grundforskning, utan syftar till att förbättra redan patenterade implantat. Jag inser att ett sådant förfaringssätt i vetenskapssamhället inte skulle komma att räknas som likvärdigt resultat. Forskaren påpekar i sin etikansökan att människor skiljer sig åt på en rad punkter, och därför är omöjliga att forska på – är detta den ”noggranna avvägning” som gjorts?
I en bättre värld skulle det kunna bli kunskap som delvis förmedlats av människor, med värdefulla erfarenheter av just det forskningsfrågan gäller. Hundarna kan ju inte svara. De kan inte berätta hur det känns.
Margareta Lindholm
författare