Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pisa visar inte hela bilden

Pisa-resultatet kommer att omtalas som stabila fakta av både politiska och kommersiella aktörer. Men den typen av påståenden är problematiska, skriver Sverker Lindblad och Daniel Pettersson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Debatten om den svenska skolan håller andan inför resultaten från internationella jämförelser av elevernas kunskaper. Nyligen visade TIMSS på lite bättre resultat än föregående mätning. I dag kommer Pisa med sina resultat och då får vi se om det verkligen är slut på eländet.

Vi vet emellertid redan nu att den svenska skolans kvalitet – mätt med Pisas ranking – kommer att stötas och blötas i den utbildningspolitiska debatten. Vi kommer att få läsa tvärsäkra uttalanden i massmedia om vad resultaten står för, vad de beror på, och vad som behöver göras med svensk skola. Olika aktörer – partipolitiska såväl som kommersiella kommer att omtala Pisa-resultaten som stabila fakta om skolans kvalitet. Sådana påstående är problematiska av minst tre skäl:

För det första: Vi menar att Pisa bygger på högkvalitativa test med potential att indikera svagheter och styrkor hos olika skolsystem. Pisa kan peka på mönster i utfall av mätningar med olika indikatorer, exempelvis samband mellan kön och provresultat i olika länder. Men beskrivningar av mönster är en annan sak än att kunna visa på orsaker. Denna skillnad bortser debattörerna från.

För det andra är det slående hur Pisa-forskningen missbrukas. Det är tyvärr rankingen som räknas i den skolpolitiska debatten och inte analyserna där man kan utläsa den mycket stora betydelse som uppväxtvillkor och skolsegregering har för skolresultaten. I stället för att se till sådana avgörande förhållanden talar debattörerna helst om brister hos lärarkåren eller hos ostyriga barn och ungdomar.

För det tredje nedtonas eller osynliggörs vitala pedagogiska kunskapsområden genom Pisa-undersökningarnas dominans i den skolpolitiska debatten. Det krävs insikter i hur samhälle och kultur inverkar på vad som sker i skolan. Och det krävs insikter i verksamheten – om undervisning och samspel mellan lärare och elever. Dessa kunskapsområden är av avgörande betydelse för att förstå, förklara, och förändra skolan, men saknas i den Pisa-dominerade debatten.

Kort ger Pisa-undersökningen anledning till en offentlig debatt om resultatmönster och skolkontroll. Detta sker samtidigt som kunskaper om skolans verksamhet med dess möjligheter och begränsningar inte uppmärksammas eller stängs ute. Utan insikter om sådana pedagogiska kunskapsområden är det snarast omöjligt att finna förklaringar till den utveckling som Pisa-undersökningarna visar på.

 

Sverker Lindblad
professor i Pedagogik, Göteborgs universitet och Högskolan i Gävle

Daniel Pettersson
docent i pedagogik, Högskolan i Gävle och Uppsala universitet