Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Stadsutvecklingen måste präglas av strikt restriktivitet i fråga om ytterligare rivningar av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, skriver debattörerna.   Bild: Jonas Lindstedt
Stadsutvecklingen måste präglas av strikt restriktivitet i fråga om ytterligare rivningar av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, skriver debattörerna. Bild: Jonas Lindstedt

Pengar avgörande i spelet om Göteborgs kulturarv

Siesjö och Kant menar att göteborgarna inte kan bo i ett museum. Vi kan inte annat än instämma. Göteborg kan omöjligen göra anspråk på att vara ett museum när det som återstår av äldre bebyggelse är blott spillror och fragment i förhållande till allt som rivits, skriver bland andra Filip Laurits, ordförande Föreningen Fasad.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Slutreplik

Smedjegatan, 22/11

I sin replik på vår debattartikel nämner stadsarkitekt Siesjö och stadsbyggnadsdirektör Kant det skadestånd som kommunen riskerar om en ny detaljplan beslutas tas fram. Detta är naturligtvis den springande punkten. Avsaknaden av en detaljplan för området är ju själva anledningen till att denna utpressning tillåts gång på gång.

I stället för att ta konsekvenserna av en obefintlig detaljplan på allvar går författarna till försvar för exploatören. Det påminner närmast om Stockholmssyndromet. Det enda ansvarsfulla vore att ta ett helhetsgrepp om området och genom en detaljplan förhindra framtida upprepningar.

Pengar avgörande faktorn

Stadsarkitekten och stadsbyggnadsdirektören påstår vidare att bostadsrättsföreningen som är granne mot norr inte hade några invändningar mot Grandabs planer. Det är beklämmande att se hur Göteborgs stadsarkitekt och stadsbyggnadsdirektör far med osanning på detta sätt. Bostadsrättsföreningen hade flera invändningar när de yttrade sig om bygglovsansökan.

Återigen ser vi hur pengar är den avgörande faktorn i detta spel om stadens kulturarv

När det dessutom visade sig att föreningen skulle tvingas delfinansiera Grandabs grundförstärkning med många miljoner ingick parterna i en förlikning som hindrar föreningen att överklaga. Återigen ser vi hur pengar är den avgörande faktorn i detta spel om stadens kulturarv. Eller för att citera Mark Isitts artikel i lördagens GP: “Men Siesjös uppgift är inte att bistå i fastighetsaffärer, att låta profiten styra stadsplaneringen. Hans roll är att värna och utveckla en av Sveriges vackraste städer.”

Den nya staden behöver inte byggas på bekostnad av den gamla

Slutligen menar Siesjö och Kant att göteborgarna inte kan bo i ett museum. Vi kan inte annat än instämma. Göteborg kan omöjligen göra anspråk på att vara ett museum när det som återstår av äldre bebyggelse är blott spillror och fragment i förhållande till allt som rivits. Därför måste stadsutvecklingen präglas av strikt restriktivitet i fråga om ytterligare rivningar av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Den nya staden behöver inte byggas på bekostnad av den gamla.

Filip Laurits, ordförande Föreningen Fasad

Ola Nylander, professor Chalmers Tekniska Högskola

Margareta Hallin, ordförande Svenska Byggnadsvårdsföreningen