En statlig utredning arbetar just nu med att ta fram förslag om hur framtidens system för finansiering, subvention och prissättning av läkemedel ska se ut. En central frågeställning är vem som i framtiden ska ansvara för finansieringen av subventionerade läkemedel. I dag har regioner och landsting kostnadsansvar, och de får ekonomisk ersättning av staten via ett specialdestinerat statsbidrag. Ett alternativ som utredaren har att bedöma, och som vi starkt avråder ifrån, är att det särskilda statsbidraget till landstingen läggs in i det generella statsbidraget – som ju helt enkelt är en påse pengar som läggs till landstingets egna skattemedel och kan användas fritt.
Den medicinska forskningen har aldrig varit så intensiv som i dag. Vi står inför stora medicinska genombrott och helt nya behandlingsprinciper som cellterapi och genterapi som på avgörande sätt kan förbättra folkhälsan, och som dessutom kan medföra betydande förändringar av sjukvårdens strukturer och processer. Forskningen inriktas alltmer mot att rätta till det i kroppen som orsakar sjukdomen, som en genförändring, i stället för att behandla sjukdomens symtom. Inom en tioårsperiod förutspår forskarna exempelvis att det kan finnas stamcellsbehandling som helt botar diabetes typ 1.
Den oerhört positiva medicinska utvecklingen kommer att rädda många liv och måste bejakas av hälso- och sjukvården. För att detta ska ske är fortsatt statlig finansiering och kontroll över läkemedelsfrågorna helt avgörande. Här listar vi tre viktiga skäl för detta:
1. Jämlik tillgång till avancerade behandlingar
För ett land som Sverige med gemensamt finansierad sjukvård via skattsedeln är jämlik tillgång till vård och behandling helt avgörande för medborgarnas solidaritet med systemet. Redan i dag står 20 procent av patienterna för 70 procent av statens kostnader för subventionerade läkemedel. Detta kommer att förstärkas ytterligare i framtiden. En allt mindre andel patienter som behöver mycket avancerade behandlingar kommer att stå för en allt högre andel av kostnaderna.
Det nuvarande systemet där regioner och landsting har det främsta ansvaret har hittills inte förmått ge patienter jämlik tillgång till läkemedel. Inte heller processen med så kallat ordnat införande av läkemedel och trepartsöverläggningar mellan företag, landstingens NT-råd och prismyndigheten TLV har inneburit bättre tillgång och mer jämlik vård. I en framtid med alltmer avancerade och individualiserade läkemedelsbehandlingar, exempelvis inom cancervården, är risken stor att patienternas tillgång till behandling blir än mer ojämlik.
Endast staten kan ha det avgörande ansvaret för att vård och behandling är jämlik över landet i enlighet med gällande lagstiftning. Därför måste läkemedel utvärderas, subventioneras och finansieras nationellt. Annars blir resultat en mer ojämlik vård.
2. Staten har övergripande samhällsperspektiv
Regioner och landsting har inte förutsättningar att ha ett övergripande samhällsekonomiskt perspektiv i sina beslut. De ansvarar för hälso- och sjukvården, men inte för hur sjukvårdens vårdresultat påverkar andra samhällssektorer. En läkemedelsbehandling som gör en svårt sjuk människa frisk kan minska kostnaderna inom sjukförsäkringssystemet och inom kommunal omsorg, och kan vid ökad arbetsförmåga samtidigt ge ökade skatteintäkter.
Hur ska i framtiden en behandling som helt botar en svår sjukdom värderas? Behandlingen har kanske en hög behandlingskostnad per patient, men medför samtidigt att patienten slipper daglig livslång behandling och slipper allvarliga följdsjukdomar. Det är endast staten som har möjlighet att inta ett samhällsekonomiskt perspektiv och bedöma de samlade effekterna av en avancerad läkemedelsbehandling.
3. Ekonomiska utmaningar för landstingen
Regioner och landsting står inför stora ekonomiska utmaningar. Större effektiviseringar än hittills kommer att krävas i framtiden för att få skattepengarna att räcka. Samtidigt har landstingen behov av att omstrukturera vården och bygga ut primärvården. Vi har också en demografisk utveckling där allt fler äldre kommer att behöva allt mer sjukvård. Till detta ska läggas den medicinska utvecklingen, med allt fler avancerade läkemedelsbehandlingar för svårt sjuka människor. Beslut att starta en läkemedelsbehandling inom en svår sällsynt sjukdom som exempelvis spinal muskelatrofi, cystisk fibros eller liknande syndrom kan närmast jämföras med ett investeringsbeslut, som passar dåligt in i landstingens ettåriga budgetperspektiv.
Sammantaget väntar en lång period av kärv ekonomi för landstingen, där kostnader för personal, utrustning och drift lätt kan prioriteras framför läkemedel, som betraktas som en rörlig kostnad för landstingen. Om regioner och landsting ges det fulla ansvaret för läkemedelskostnaderna finns en uppenbar risk att avancerade läkemedelsbehandlingar kommer att ges lägre prioritet i landsting med ansträngd ekonomi.
När den medicinska forskningen lett fram till att vi i dag står inför en framtid, där svåra sjukdomar som i dag orsakar förtida död och stort lidande helt kan botas, måste Sverige, med ambitioner att vara världsledande inom sjukvård och Life Science, vara ett föregångsland. Därför är det uppenbart för oss att staten måste ha en stärkt och inte en förminskad roll i det framtida läkemedelssystemet. Sverige måste ha ett samlat nationellt läkemedelssystem för att garantera patienters jämlika tillgång, och för att hantera de svåra medicinska, etiska och samhällsekonomiska frågor som den medicinska utvecklingen för med sig.
Anders Blanck
vd LIF (de forskande läkemedelsföretagen)
Heidi Stensmyren
ordförande Sveriges Läkarförbund
Margareta Haag
ordförande Nätverket mot Cancer
Anders Lönnberg
fd Life Science-samordnare, regeringskansliet
Jonas Ekstrand
vd Sweden Bio
Anna Wedell
professor medicinsk genetik, Karolinska institutet
Jonas Bergh
professor onkologi, Karolinska institutet
Niklas Karlberg
vd Novartis Sverige
Malin Parkler
vd Pfizer Sverige
Elisabeth Wallenius
ordförande Funktionsrätt Sverige.
Michelle Werner
vd AstraZeneca Nordic-Baltic