Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Pappor rättslösa när barn får skyddat boende

Att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem är vi överens om. Och samhället ska självklart skydda kvinnor och barn som utsätts för våld. Men ibland möter jag som familjerättssekreterare pappor som helt tappat kontakten med sitt barn och där det är uppenbart att båda sidor hade behövts höras för att göra en korrekt bedömning. Vi borde kunna skydda mammor och barn och samtidigt behandla pappor på ett rättssäkert sätt, skriver familjerättssekreteraren Jenny Hagberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag har i 15 år arbetat inom socialtjänsten som familjerättssekreterare där jag handlägger vårdnadsutredningar. Jag har regelbundet ärenden där mamma och barn finns på skyddat boende. Socialstyrelsen uppskattar i en kartläggning 2020 att 6200 barn vistades minst en natt på skyddade boenden 31 juli 2018 - 1 augusti 2019. Det är en ökning med 95 procent sedan 2012.

Så här kan det gå till: En kvinna som söker skydd från en våldsam man träffar en handläggare från socialtjänstens vuxenenhet/enhet för våld i nära relationer. Bedömningen av behov av skydd görs på kvinnans berättelse. För att beviljas skyddat boende krävs inga tecken på fysiskt våld. Skyddshandläggarna träffar inte förövaren. Naturligtvis måste man ta det säkra före det osäkra och bevilja akut skydd även med ofullständig information. Men om kvinnan har barn och det finns en pappa och vårdnadshavare till barnet, vad händer då? En mamma kan idag ta med barnet till det skyddade boendet utan att något beslut fattas kring barnet, även vid långvarig vistelse. Jag har mött många förtvivlade pappor som inte förstår vad som hänt och som tror att det är socialtjänsten som omhändertagit barnet.

Söker sekretessmarkering

Mamman söker vanligen också sekretessmarkering hos Skatteverket för sig och barnet. Ansökan kan kompletteras med ett intyg från skyddshandläggaren som alltså inte har träffat den påstådda förövaren. Pappan tillika vårdnadshavare till barnet kan inte överklaga sekretessmarkeringen eftersom den inte räknas som ett beslut utan en ”varningssignal”. Umgänge blir svårt när skyddade uppgifter inte får röjas. För att få träffa barnet hänvisas pappan till att göra en stämningsansökan i tingsrätten. En lång och utdragen process inleds där utgångsläget för pappan är dåligt.

Men Barnkonventionen är numera svensk lag. Barn är ett eget rättssubjekt och inte ett bihang till den vuxne. I utredningen ”Ett fönster av möjligheter” (SOU 2017:112) föreslogs att insatsen skyddat boende ska regleras i socialtjänstlagen och att barn ska få ett eget beslut om placering. Förslaget har legat i dvala men nu är en promemoria utskickad på remiss. Socialnämnden föreslås kunna fatta ett beslut om omedelbar placering i fyra veckor och förvaltningsrätten ska kunna fastställa detta. Därefter ska socialnämnden på egen hand kunna besluta om barnet ska bo fortsatt med mamma i skyddat boende eller bo med pappa. Det är något som annars vårdnadsutredare får flera månader på sig att utreda och som tingsrätten beslutar om. I konsekvensbeskrivningarna nämns inte förbättrad rättssäkerhet för pappor och barn. Utgår man i promemorian från att det inte finns några tveksamheter? Vet vi att en mamma som söker skydd alltid agerar adekvat?

Drabbar separerade pappor

Docent Annika Rejmer har publicerat en artikel: ”Vårdnadstvist – en kontraproduktiv genusbias” i skriften ”Genuskritiska frågor inom juridiken”. Rejmer hänvisar till sin undersökning och anger att den är under publicering 2018 men den har ännu inte publicerats. Det tycks finnas två genusbias (omotiverade skillnader baserade på könstillhörighet). Mammors utsatthet för våld under samlevnaden fångas inte av lagstiftningen och våldsutsatta mammor har små möjligheter att skydda barnet från risken att bevittna våld genom att lagföra pappan. Den andra skillnaden drabbar separerade pappor. Signifikant fler pappor upplever att de hindras umgänge och att mammor utför handlingar som kan ses som psykiskt våld mot dem. En tredjedel av mammorna uppger att de anser att pappa är en oviktig person för barnet. ”Det könsbundna privilegiet ger därutöver mammor möjlighet att använda barnet som vapen”, skriver Rejmer.

Det är inte så ofta vi hör i den allmänna debatten om att mammor använder barn som vapen eller att mammor utövar psykiskt våld

Det är inte så ofta vi hör i den allmänna debatten om att mammor använder barn som vapen eller att mammor utövar psykiskt våld. Oftare hör vi att familjerätten och domstolen inte lyssnar på barn och att barn tvingas till umgänge med våldsamma pappor. Givetvis ska inte den problematiken förminskas men bilden blir ensidig. Våldsbegreppet är omfattande och gränsen mellan våld och konflikt är inte alltid knivskarp. Vad räknas som våld? Fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, sexuellt, digitalt, materiellt våld, ja till och med försummelse ingår i våldsdefinitionen. Vi behöver lära oss att i riskbedömningar skilja ut farligt, kontrollerande, systematiskt våld från situationsbundet våld där båda föräldrar kan vara förövare. Min övertygelse är att det då krävs att båda föräldrarnas röster kommer fram och att man inte kan frånta barn sina pappor utan att papporna får komma till tals.

Jag önskar följande åtgärder:

- Bättre samverkan mellan vuxen- barn- och familjerättshandläggare i skyddsärenden

- Mer kunskap om riskbedömningar avseende olika typer av våld

- Möjliggör att sekretessmarkering blir ett överklagbart beslut

- Utred möjligheten att samordna förvaltningsdomstol och allmän domstol (tingsrätt) i mål som rör barn. (Detta är relevant även för utredningen om Lex Lilla hjärtat.)

Jenny Hagberg, familjerättssekreterare och jurist