I dag är det alla pensionärers dag och vi har kanske större skäl än någonsin att ge pensionärerna lite extra uppmärksamhet. Att bli pensionär är en dag som många ser fram emot efter ett långt arbetsliv. Men för en betydande andel innebär det också en upplevelse av att inte längre vara behövd och efterfrågad. Även om arbetet är en stor del av vårt liv så är den som blivit pensionär såklart precis samma person som innan. Vi är, var och en, unika människor hela livet och vi bär alla åldrar inom oss.
Kostsam isolering
När pandemin slog till mot Sverige beordrades alla över 70 år att isolera sig. Även om det handlade om att skydda de människor som löper störst risk att bli svårt sjuka eller dö av viruset så innebar det ett enormt pris för de människor som byggt upp vår stad och vårt välstånd. Många har vittnat om hur känslan av att bli utestängd från samhällsgemenskapen kändes som ett kollektivt omyndigförklarande och som en oersättlig förlust av värdefull tid med barn, barnbarn och vänner.
Den pensionerade pedagogen som stått för trygghet och kontinuitet på förskolan någon dag i veckan försvann. De pensionerade undersköterskor och sjuksköterskor som återkommit som vikarier i omsorgen försvann också. Förtroendevalda politiker över 70 år fick hålla sig hemma. För att inte tala om alla mor- och farföräldrar som brukat hämta, lämna, trösta, underlätta i vardagen och som plötsligt inte kunde hjälpa till att få våra liv att gå ihop. När vaccinet kom som en befriare blev det en efterlängtad påminnelse om vilken enorm resurs pensionärerna faktiskt är. Som vi saknat dem i föreningar, församlingar och gemenskaper.
Inkludera äldre
Låt oss hålla fast vid den insikten och bli betydligt bättre på att inkludera den kunskap, kompetens och livserfarenhet som finns hos de människor som lämnat arbetslivet bakom sig.
En förutsättning för att skapa delaktighet för äldre i samhället är de har inflytande över sin egen livssituation. En självklarhet, kan tyckas. Men, så sent som i somras stoppade oppositionen den valfrihetsreform som hade inneburit att de äldre själva skulle få välja vård- och omsorgsboende. I stället tvingas människor att flytta till boenden de inte valt för att fylla upp kommunala boendeplatser. Bara ett av många exempel på överförmynderi och ålderism.
Politik för äldres självbestämmande och trygghet får aldrig bara handla om vård och omsorg.
Men politik för äldres självbestämmande och trygghet får aldrig bara handla om vård och omsorg. I enlighet med handlingsplanen ”Åldersvänliga Göteborg” måste staden byggas med hänsyn till delaktighet, tillgänglighet och mobilitet.
Det handlar om att kunna erbjuda boenden som främjar generationsmöten, skapa socialt inkluderande miljöer och att förbättra möjligheterna för äldre att förflytta sig i staden. På det här sättet skapar vi förutsättningar för möten över generationsgränser och kan bättre ta tillvara på den omistliga resurs som stadens pensionärer är.
Elisabet Lann (KD), kommunalråd med ansvar för äldreomsorgen