Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Förtroendet för SVT har sjunkit stadigt sedan 2010. Enligt medieakademins förtroendebarometer är det bara 27 procent som anser sig ha högt förtroende för SVT, skriver Johan Blückert. Bild: Björn Larsson Rosvall/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Oviljan att precisera uppdraget äventyrar public service framtid

När satsningarna på “flams och trams” utarmar nyhetsreportagens trovärdighet och samhällsprogrammens fördjupning kommer public service att helt förlora sitt existensberättigande, skriver Johan Blückert.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Slutreplik

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

TV-skatten, 1/12 och 5/12

Programdirektör Lena Glaser menar att det är i kombinationen av underhållningsprogram, nyheter och samhällsprogram som public service uppstår. Det är den hållningen som leder till att public service snart har precis allting – förutom någon som tittar på programmen.

Den 31 december 1987 började Sveriges första reklam-tv-kanal, TV3, att sända. Eftersom det i Sverige fanns ett förbud mot reklam-tv sände TV3 via parabol från London. För att bekämpa "yttrandefrihetens exploatörer" propagerade Maj-Britt Theorin (S) tillsammans med Socialdemokratiska Kvinnoförbundet för att förbjuda parabolantenner. Samtidigt som Theorin försökte lagstifta bort TV3 införde Michail Gorbatjov glasnost, öppenhet, i Sovjetunionen vilket medförde att avvikande åsikter fick lov att komma upp till ytan. När censuren föll visade det sig att de flesta sovjetiska kamraterna faktiskt ville avveckla planhushållningen och det statliga ägandet. 1991, samma år som Sovjetunionen upplöstes, ändrades den svenska lagstiftningen och TV4 blev den första reklam-tv-kanelen att sända via marknätet. 1990 hade SVT 87 procent av tittarna. Fem år senare var den siffran nere på 51 procent. Första december 2018, drygt 30 år efter Sveriges mediala glasnost, var det drygt en femtedel av befolkningen som tittade på SVT:s flaggskepp Spåret.

Förtroende som sjunker

Förtroendet för SVT har sjunkit stadigt sedan 2010. Enligt medieakademins förtroendebarometer är det bara 27 procent som anser sig ha högt förtroende för SVT. Ungdomsförbunden för Kristdemokraterna och Moderaterna debatterar båda för att lägga ner såväl SVT som SR. Trots min retorik tillhör jag faktiskt inte den växande skara som vill lägga ner public service. Tvärtom tror jag att public service är viktigare nu än någonsin. Institutet för Mediestudiers årliga rapport målar upp en oroväckande utveckling. Åtta av tio kommuner uppger att kommunernas pressmeddelanden publiceras rakt av i lokalpressen. Var fjärde kommun uppger att de saknar regelbundet bemannad nyhetsredaktion. 45 procent av kommunerna anser att medierna har försämrat sin kommunala bevakning. Detta innebär att en stor del av landet helt saknar oberoende och granskande journalistisk verksamhet. Vi behöver en demokratisk infrastruktur för vårt offentliga samtal och det viktigaste uppdraget just nu för ett bolag som menar sig vara i allmänhetens tjänst är att bygga upp en fungerande journalistik i hela landet.

Det är inte hållbart att definiera kärnuppdraget utifrån den genomslagskraft som rådde under Lennart Hylands tid

I höstas intervjuades Jan Scherman, tidigare chef på TV4, av Studio Axess kulturspecial angående public service framtid. "Omedelbar uppdatering kan man få online" sade Scherman, medan public services uppgift är att tillhandahålla "trovärdighet och fördjupning". Med de orden sammanfattar Scherman i mitt tycke essensen av public service kärnuppdrag. Problemet är att det blir allt mindre fördjupning och ett allt större fokus på att skildra två sidor av en konflikt – även när det inte finns någon. Skräckexemplet är valbevakningen i SVT som numera mer påminner om en fotbollsmatch med försnack, röda kort och straffsparkar snarare än vad det borde vara – nämligen en fördjupad insyn i hur väl politikerna lyckats under den gångna mandatperioden.

Felprioriterade pengar

Lena Glasers vision av ett SVT som ett samlande kitt i en splittrad svensk offentlighet är djupt problematisk. För varje satsning på idrottsevenemang, utländska dramaserier och egna underhållningsprogram försvinner pengar som skulle ha kunnat ha gått till att bygga upp den granskande journalistiken. Därtill är det ytterst få som tittar på underhållningsprogrammen. Det är sant att På Spåret hade 2,2 miljoner tittare, men om Lena Glaser hade applicerat den fördjupning som Scherman efterfrågat hade hon också kunnat lyfta fram att av dessa stod åldersgruppen 40-60 för 25 procent och gruppen 60+ för 50 procent. Det var alltså bara en halv miljon tittare i åldrarna 0-39. Hur ser det då ut övriga dagar i veckan? Tisdagen 4/12 klockan 20:30 var det 251 000 personer som tittade på Plus. Onsdagen 5/12 klockan 21:00 var det 286 000 som tittade på Livet på Dramaten. Lena Glaser kanske tänker sig att de pensionärer som troget tittar på dessa program gör det på grund av dess överlägsna kvalitet. En mer krass förklaring är att många äldre saknar den tekniska kunskapen för att söka sig annorstädes och att de mycket hellre hade plöjt serier på de kommersiella alternativen online om de bara hade kunnat.

Det är inte hållbart att definiera kärnuppdraget utifrån den genomslagskraft som rådde under Lennart Hylands tid. För att SVT ens skulle kunna komma upp i tittarsiffrorna från sent 90-tal skulle vi behöva förbjuda internet. Utvecklingspotentialen är enorm men reformviljan till synes obefintlig. När satsningarna på “flams och trams” utarmar nyhetsreportagens trovärdighet och samhällsprogrammens fördjupning kommer public service att helt förlora sitt existensberättigande.

Johan Blückert

Gymnasielärare