I början av 2011 bildades skärgårdsuppropet som en reaktion på det tillstånd enligt miljöbalken som Länsstyrelsens miljöprövningsdelegation utfärdat för Göteborgs skärgårdsskjutfält. Sedan dess har det varit många debattinlägg mot tillståndet. Som kontrast har Försvarsmakten valt att endast uttala sig inom ramen för den pågående överklagandeprocessen. För mig känns detta både dumt och arrogant.
Statistik kan användas kreativt och de siffror som motståndarna till skärgårdsskjutfältet så väl lyckats förankra är allt annat än sakliga och relevanta. Siffrorna används för att beskriva framtida behov men är hämtade från perioden närmast efter försvarsbeslutet 2004 då Göteborgs garnison var näst intill utplånad.
Den minnesgode kommer ihåg hur de då aktiva politikerna, med Göran Johansson i spetsen, med kraft verkande för att förhindra garnisonens nedläggning. I dag har garnisonen genom hårt arbete återlagts och övningsverksamheten var 2011 ungefär tre gånger större än under den använda beräkningsperioden. Till detta skall läggas att skjutning med lös ammunition inte redovisades under den aktuella perioden men ingår i det tillstånd som ifrågasätts. Endast den som är okunnig eller medvetet vill undergräva garnisonens framtid kan förväntas använda dessa felaktiga siffror som utgångspunkt för sina synpunkter.
De till garnisonen knutna förbanden har uteslutande nationella uppgifter, med prioritet till Göteborgsregionen. Om regeringen så beordrar skall förbanden kunna bidra till att skydda hamnen, flygfälten och försörjningen av el, vatten, Telecom och övrig samhällsviktig verksamhet som krävs för befolkningens överlevnad och samhället funktionalitet. De senare målsättningarna är hämtade från den övergripande målsättning för landets säkerhetsarbete som Sveriges riksdag fastställde 2006. Det är med utgångspunkt från denna målsättning som Göteborgs garnison inte bara återuppstått utan fortsätter att växa.
Har sått vind och skördat storm
Sammantaget innebär ovanstående att felaktigt använda siffror riskerar garnisonens framtid. Problemet är nämligen att flera av garnisonens förband är de enda kvarvarande av sitt slag och som sådana kompetensbärare in i en som alltid oviss framtid. För att kunna vara detta måste de ha möjlighet att öva väpnad strid på hela konfliktskalen.
En starkt bidragande orsak till dagens olyckliga situation är att chefen för Göteborgs garnison 2005 fråntogs i stort sett alla formella mandat att vara Försvarsmaktens företrädare gentemot Göteborgsregionen och dess beslutsfattare. Genom att försvåra och i vissa fall förbjuda en lokal dialog har försvarsmakten sått vind och skördat storm. Jag är helt övertygad att en närvarande och lokalt förankrad militär chef med tydliga mandat hade bidragit till en konstruktiv dialog som sannolikt utmynnat i en välavvägd kompromisslösning. Viktigt att notera är att det finns konkreta kompromissförslag vad avser skärgårdsskjutfältet.
Avslutningsvis vill jag i förhoppning att agera visselblåsare orientera om att Göteborgsregionen för första gången sedan området blev svenskt för snart 750 år sedan nu också riskerar att bli utan en närvarande militär chef med uppgift att leda och samordna militära insatser i området.
Det slutliga beslutet är inte fattat och förutsättningarna att påverka är goda eftersom regeringen klart uttalat att krishanteringssystemets övriga företrädare skall ges möjlighet att påverka beslutet. Utifrån detta uppmanar jag Lars Bäckström, landshövding, Anneli Hulthén, ordförande Göteborgs kommunstyrelse, Jonas Ransgård, ordförande Göteborgsregionens kommunförbund och Ingemar Johansson, länspolismästare, att ge tillkänna sin samlade uppfattning om hur försvarsmakten bör vara representerad och företrädd i Göteborgsregionen. Att just ni pekas ut beror på att ni enligt mitt förmenande är de som främst har att bära ansvar för regionens krishanteringssystem.
Erik Pousar
sakkunnig om Göteborgs garnison
