Orimligt om Vänsterns antisemitism

Journalisten Annika Hernroth Rothstein skriver att Vänstern måste göra upp med sin antisemitism. Till stöd för sin framställning åberopar hon uttalanden av Oldoz Javidi (Fi), Adrian Kaba (S), Mats Fuchs (V), Margot Wallström (S) och Veronica Palm (S). Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man diskuterar Israels ockupation av Palestina, det som vanligen kallas Palestinafrågan, skriver Bo Widegren, jurist och socialdemokrat.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Replik

Israel och Palestina, 19/7

Vänstern har alltid – till skillnad från högerkrafterna – ställt upp på förfördelade, exempelvis Sydafrikas färgade befolkning och palestinierna i Israel och av Israel ockuperade områden. Därför drabbas ofta också Vänstern av sådana orättvisa generaliseringar som i Rothsteins artikel: “Vänstern behöver erkänna, och göra upp med, den djupt rotade antisemitism som lever och frodas i deras led. Innan dess så faller deras vackra ord om jämlikhet och broderskap platt inför mina öron”.

Naturligtvis kan det även inom Vänstern finnas enstaka personer som har antisemitiska åsikter men att beskylla ovan nämnda personer för antisemitism är bara absurt. Negativiteten mot vänstern i Sverige har naturligtvis sin förklaring bland annat i erkännandet av Palestina som stat. Artikelns tonläge har sin grund i att Rothstein skriver politiska krönikor för de ultrakonservativa National Review, Washington Examiner, Jerusalem Post och Israel Hayom; den sistnämnda kallas populärt Bibiton, en kombination av Benjamin Nethanyahus smeknamn Bibi och hebreiskans ord för tidning iton.

ANNONS

Rothsteins slutord om jämlikhet och broderskap framstår just i dagsläget som än säreget med tanke på att högermajoriteten i Knesset i dagarna genomfört den så kallade nationalstatslagen som en basic law, lag av grundlagstyp. Enligt reportage i TheTimes of Israel innebärande:

  1. Att judiska värden jämställs med demokratiska värden, vilket i praktiken innebär att lagen effektivt diskriminerar israeliska araber och andra minoritetsgrupper.
  2. Att Jerusalem är huvudstad i Israel.
  3. Att hebreiska kalendern skall vara statens officiella.
  4. Att Independence Day ska vara en judisk åminnelse- och helgdag.
  5. Att Hebreiskan är det enda officiella språket, medan Arabiska språket nedgraderas från officiellt till “speciellt”.
  6. Att judiska bosättningar erkänns vara av nationellt värde och Israeliska staten ska uppmuntra och stödja deras etablering och bestånd.

Motståndarna i Knesset rev exemplar av lagförslaget från talarstolen och konstaterade att härmed “begravs demokratin och begravningen äger rum i Knessets plenum i dag”. Punkterna två, fem och sex ovan lär strida mot Internationell rätt och när det gäller just jämlikhet är det att beklaga att just Israel bygger staten på etnicitet, inte minst med tanke på historiska paralleller. Man kan fråga sig om lagstiftningen inte i flera delar dessutom strider mot FN:s deklaration om Mänskliga Rättigheter.

Bo Widegren

jurist och socialdemokrat

ANNONS