Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Att man har ett individuellt ekonomiskt ansvar för sina anhöriga är inget unikt för Sverige, tvärtom är det norm i största delen av världen. Anser verkligen dessa intresseorganisationer att det är lämpligt att använda corona-pandemin som hävstång för att avskaffa dessa krav? Bild: Adam Wrafter/SvD/TT

Orimligt att kräva permanent uppehållstillstånd för alla

När hundratals människor dör på sjukhus och när ekonomin är i fritt fall, kräver en spretig grupp intresseorganisationer att permanenta uppehållstillstånd måste bli norm och att försörjningskravet för anhöriginvandring ska slopas. Att använda Coronakrisen som hävstång för att driva igenom extrema förslag är magstarkt, skriver Jonas Andersson (SD)

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik

3/4 Vi måste skydda de med tillfälliga uppehållstillstånd

I en debattartikel i GP kräver ett antal intresseorganisationer att permanent uppehållstillstånd måste bli norm eftersom flyktingar nu får sparken från tjänstesektorn i spåren av den pågående corona-krisen. De menar också de försörjningskrav för anhöriginvandring bör upphävas.

Problemen med debattartikeln är många. Det främsta är att hela grundpremissen är felaktig. Man blandar ihop olika grupper av invandrare, med olika typer av tillstånd, i olika faser av processen. Flyktingar blandas med asylsökande, som blandas med nyanlända, som rörs ihop med utrikesfödda.

Rimlig mekanism

Detta trots att den grupp invandrare som troligen drabbas hårdast av varslen är arbetskraftsinvandrare, som också är den enda grupp som eventuellt skulle tvingas lämna Sverige på grund av ett förlorat arbete. En stor del av dessa är lågkvalificerade, och blir överflödiga på arbetsmarknaden när arbetslösheten stiger i Sverige. Det är en fullt rimlig mekanism, tanken är ju att de ska tillföra Sveriges ekonomi något – inte att de ska försörjas av svenska skattebetalare. Redan nu ser vi att arbetslösheten steg med över en tredjedel från december till februari, och det var innan krisen på allvar nådde vårt land.

Asylsökande har rätt att vistas i Sverige för att de – kanske - behöver skydd, inte för att de skall arbeta. Asylsökande får rentav inte arbeta, om de inte beviljats ett särskilt undantag, vilket den stora majoriteten inte får.

Det är förstås beklagligt att integrationen på svensk arbetsmarknad är totalt undermålig, men det betyder inte på något sätt att skyddsbehövande skulle leva ”under hot att tvingas lämna Sverige”

Statistiken gör dessutom gällande att endast en liten minoritet av nyanlända kommer i arbete före den tvååriga etableringsfasens slut. Även efter detta tar det i genomsnitt flera år att komma i ordentligt arbete.

Det är förstås beklagligt att integrationen på svensk arbetsmarknad är totalt undermålig, men det betyder inte på något sätt att skyddsbehövande skulle leva ”under hot att tvingas lämna Sverige”. De kan leva här i decennier utan att någonsin ha arbetat, och har ändå rätt till välfärden som alla andra. Först om skälet för flykten försvunnit, oavsett om det är krig eller katastrofer, kan deras uppehållstillstånd återkallas. Då kan de återvända hem för att dra sitt strå till stacken och hjälpa till med uppbyggnaden upp sitt hemland. Det är helt orelaterat till situationen med corona, och det är en fullt rimlig princip.

Inget unikt för Sverige

Vad artikelförfattarna däremot har rätt i, är att det i vissa fall finns försörjningskrav om man vill hämta hit anhöriga. Att man har ett individuellt ekonomiskt ansvar för sina anhöriga är inget unikt för Sverige, tvärtom är det norm i största delen av världen. Anser verkligen dessa intresseorganisationer att det är lämpligt att använda corona-pandemin som hävstång för att avskaffa dessa krav?

Nu när vårt land står inför en långsam katastrof, när hundratals människor dör på våra sjukhus, och vår ekonomi står inför en möjlig kollaps. Menar man då verkligen att personer som inte kan försörja sig själva, fritt ska få hämta hit anhöriga? Vem ska försörja dem? Var ska de bo? Var ska de får sjukvård? Och vem ska betala för det?

Detta rör sig förstås om organisationer som förespråkat allt åt alla i många år, detta är bara en ny vinkel. Sådana röster är också helt nödvändiga i en demokrati, men sällan har väl timingen varit sämre för liberala skattefinansierade reformkrav. Det kan mycket väl finnas partier i riksdagen som står för en sådan ordning, men Sverigedemokraterna kommer aldrig vara ett av dem.

Jonas Andersson, riksdagsledamot i socialförsäkringsutskottet Sverigedemokraterna