Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Robin Aron

Orimligt att inte kompensera alla som sliter inom vården

Precis som vid ett extremt skyfall är behovet av radikala åtgärder mot Covid-19-pandemin stort och en av de viktigaste är att skydda den personal som länge jobbar och kämpat för att hålla näsan ovan vattenytan. Men Västra Götalandsregionen tar inte det ansvaret, skriver bland andra Emelie Hultberg, ordförande, Västra Götalands läkarförening.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det finns något som kallas hundraårsregn. Ett extremt skyfall som är så ovanligt att det rent statistiskt bara inträffar en gång på hundra år. För en hamnstad som Göteborg är det viktigt att vara förberedd på detta. Likaledes är det viktigt att myndigheterna när ovädret väl kommer - för det gör det - agerar kraftfullt. Annars blir konsekvenserna långtgående och irreparabla.

I förhandlingar med vårdens professioner har företrädare för regionen kallat covid-19 för ett hundraårsregn. En inte oäven jämförelse. En pandemi som covid-19 sker inte ofta. Och på samma sätt som vid ett extremt skyfall är behovet av radikala åtgärder stort. Inte minst måste man skydda och stötta de människor arbetat i månader för att samhället skall hålla näsan ovanför vattenytan – som sjukvårdspersonalen.

Västra Götalandsregionen har som arbetsgivare ett stort ansvar. Ett ansvar man i dagsläget inte tar. Medan en del regioner ger vårdanställda som arbetar med covid-patienter 25 000 kronor per flyttad semestervecka, landade Västra Götaland efter långa diskussioner på 8 000 kr. I andra delar av landet resonerar regionerna så, att man helt enkelt inte har råd att inte stötta sin personal fullt ut.

Arbetat extra hårt

Västra Götalandsregionen som vill vara Sveriges bästa offentliga arbetsgivare och befinner sig i coronapandemins absoluta epicentrum, väljer en annan väg. De flesta som arbetar i skyddsutrustning med inneliggande covid-patienter får övertidsersättning. Men inte anställda som till följd av covid-19 tvingats arbeta mycket övertid, men inte i direkt covidpatientarbete. Som de som arbetat extra hårt med övriga patienter, eller planerat omorganisationer och nya rutiner som krävts för att anpassa sjukvården till covidvården. Dessa antas kunna ta ut sina timmar som ledigt längre fram när trycket minskar – utan någon som helst övertidsersättning. Ett stort antal av dessa personer kommer inte att kunna göra det, eftersom de behöver fortsätta att jobba på övertid för att ta hand om all vård som fått vänta under covidpandemin.

När regionstyrelsen häromveckan beslutade att medarbetare på sjukhusen som arbetar i skyddsutrustning med covid-patienter skall få 500 kronor extra bonus per arbetspass, drog politikerna dessutom gränsen vid "inneliggande patienter". Det innebär att all vårdpersonal som befinner sig i första linjen, som iklädda skyddsutrustning sliter i primärvårdens tält, i ambulanser som transporterar covidsjuka eller på akuten, inte från en krona av dessa pengar. I läkarnas fall är dessutom jour och beredskap undantagna, vilket leder till den bisarra situationen att bara de som arbetar dagtid vardagar får bonus, medan de arbetar jourpass inte får det. Läkare arbetar som helg, kväll och natt är de enda i teamet som inte får bonus.

Konsekvenserna har blivit ohållbara

Vårdpersonal är lojala. Framförallt mot patienterna men också mot arbetskamrater och arbetsgivare. Det har inte minst den här våren visat. Arbetssituationen varit extrem och krävt extraordinära insatser. Sjukvårdspersonalen har svarat upp mot patienternas behov och arbetsgivarens krav och gjort allt man kunnat och lite till. Konsekvenserna på ett personligt plan har ibland blivit på gränsen till ohållbara. Risken för psykisk ohälsa bland de hårt prövade undersköterskorna, sjuksköterskorna och läkarna inom Västra Götaland är i dag stor. Många har de senaste månaderna tvingats försaka både sig själva och sina familjer. För att de skall orka fortsätta så att Västra Götalandsregionen därmed kan trygga sin kompetensförsörjning måste de känna att arbetsgivaren tar situationen på allvar.

Västra Götaland har till hösten en enorm vårdskuld att ta igen. Det är konsekvensen av ett stort antal uppskjutna operationer, utredningar och uppföljningar. Samtidigt finns det också en stor återhämtningsskuld - den vårdpersonal som slitit under vår och sommar måste få återhämtning. Hur tänker sig politiker och verksamhetsledningar att klara detta? Det fanns redan innan covid-19 en ohållbar brist på till exempel specialistsjuksköterskor inom många verksamheter, vad händer om regionen förlorar fler?

Klapp på axeln räcker inte

För att vården i VGR inte skall hamna ur askan i elden är det viktigare än någonsin att personalen känner att de har sin arbetsgivare i ryggen. En klapp på axeln räcker inte. Här och nu måste Västra Götaland stiga fram och på allvar visa att man vill bli Sveriges bästa offentliga arbetsgivare. Tjänstemän och politiker måste sluta skjuta ansvaret fram och tillbaka mellan sig. De förhandlingar som förs mellan arbetsgivaren och företrädare för vårdens professioner kan inte gå ut på att arbetsgivaren aktivt uttrycker att man inte vill ha en konstruktiv dialog med de fackliga företrädarna. Vi förtjänar bättre än sådana feodalfasoner.

Covid-19 är fullt jämförbart med ett hundraårsregn - därför måste regionen agera utifrån de extrema förutsättningar som råder. Lyssna på vårdpersonalen. Ge oss förutsättningar att göra vårt jobb och rimliga ersättningar för vårt arbete. Värna arbetsmiljön och möjligheten till återhämtning. Att inte göra det är att stoppa huvudet i sanden medan vattnet stiger allt mer.

Emelie Hultberg, ordförande, Västra Götalands läkarförening

Monica Malmkvist, samordnare, Kommunal VGR

Jonas Ericsson, ordförande, Vision VGR

Stina Wernstedt, vice ordförande, Vårdförbundet Västra Götaland

Christina Sjöberg, ordförande, Saco-VG