Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Otydligt. Ska uppryckningen av LSS-politiken bara gälla barn? Vad händer med de vuxna som förlorat sin personliga assistans? skriver Maria Persdotter.

Omvändelse under galgen

Efter närmre 16 000 artiklar och i valrörelsens slutspurt kom så äntligen vändningen. Nu ska självfallet till exempel barn som behöver andningshjälp och sondmatning få hjälp. Men beskedet är mer retorik än politik och fullt av oklarheter. Nu kräver vi besked, skriver Maria Persdotter, RBU.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det tog 15 852 artiklar om personlig assistans, de flesta om barn och vuxna som drabbats av de hårda besparingarna inom LSS, och nästan 2 000 debattartiklar (Källa: Retriever). Tre år av intensivt påverkansarbete och en diskussion om barnboenden. Sedan hände det. Ansvarig minister och statsministern kallade till pressträff. Och strax efter gjorde moderaternas partiledare ett utspel om personlig assistans. Men vad sa de egentligen?

”Om det kostar 700 miljoner eller en miljard – det är självklart att barnen med omfattande funktionsnedsättningar ska ha rätt till assistans” sa Lena Hallengren, ansvarig minister och socialdemokrat.

Det som kom var för lite och för sent. Och framför allt: vad betyder det de säger?

”Barn som behöver andningshjälp och sondmatning ska självklart ha rätt till personlig assistans. Det var aldrig meningen att de här barnen skulle förlora sin personliga assistans” sa Ulf Kristersson, moderaternas partiledare.

Retorik utan politik

Båda utspelen är i själva verket en omvändelse under galgen. Det är retorik utan politik. Det är desperata uttalanden när media under en vecka varit tapetserad av berättelser om slutkörda föräldrar, som ansökt om assistans till sitt barn med funktionsnedsättning men fått avslag eller som fått redan beviljad assistans indragen. Föräldrar som i sin förtvivlan till slut tvingas lämna bort sitt barn. Det är en ofattbar tragedi att detta händer i Sverige, år 2018. Och de två stora partierna insåg till slut att den här frågan skulle jaga dem ända tills vallokalerna stänger den 9 september.

Vad betyder det?

Tyvärr. Det som kom var för lite och för sent. Och framför allt: vad betyder det de säger? Ska uppryckningen av LSS-politiken bara gälla barn? Vad händer med de vuxna som förlorat sin personliga assistans? Det talas bara om barn som behöver sondmatning och andningshjälp, men vad ska hända med barn med omfattande funktionsnedsättningar som inte behöver sondmatning och andningshjälp? Hur kommer det att gå för Per, 37, med utvecklingsstörning och autism? Vad händer med Zandra, som förlorat sin assistans och tvingats in på ett boende?

RBU kräver besked:

  • Vad gör ni åt Försäkringskassan, som i dag inte uppfattar att de måste följa domar i högsta instans och fortsätter att avslå ansökningar från barn som behöver sondmatning?
  • När förstatligas assistansen? Att leva med kommunal assistans är att leva i stor ovisshet.
  • Vad gör ni, konkret, för att även barn med funktionsnedsättning ska få växa upp i sin familj och inte tvingas in på ett boende?

Maria Persdotter

förbundsordförande i RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar