Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Att tro att detta låter sig göras via så kallad snabbscreening är inte bara omdömeslöst utan också djupt respektlöst. I första hand gentemot berörda barn och deras familjer, men också gentemot alla oss som via lång erfarenhet och utbildning har kunskap om livets påverkan på människovarandet i alla dess former, skriver debattörerna.
Att tro att detta låter sig göras via så kallad snabbscreening är inte bara omdömeslöst utan också djupt respektlöst. I första hand gentemot berörda barn och deras familjer, men också gentemot alla oss som via lång erfarenhet och utbildning har kunskap om livets påverkan på människovarandet i alla dess former, skriver debattörerna.

Omdömeslöst förslag om snabbscreening för ADHD

Vi studsar till när vi läser förslaget från Moderaterna i Stockholm om att snabbscreena barn i förskoleåldern för att härigenom möjliggöra tidig medicinering och undvika framtida kriminalitet. Är detta ett skämt? skriver bland andra Carina Håkansson, fil. dr. i psykologi.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Men vid närmare eftertanke, manegen är krattad sedan flera år. Såväl politiker som allmänhet har under en räcka av år efterlyst snabba och till synes enkla lösningar på komplexa situationer och livsomständigheter.

Psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser har blivit allt vanligare liksom förekomsten av företag som erbjuder ”specialiserad behandling” och snabba utredningar. Vad specialiseringen innebär råder det dessvärre ofta oklarhet omkring. Tyvärr är det inte alltid först och främst kompetens och personlig lämplighet som avgör vilka verksamheter som får teckna avtal med kommun och region.

Diagnosen ADHD är diskutabel. Trots en stadigt ökande diagnosticering av barn och unga råder inte konsensus vare sig nationellt eller internationellt om vad den ökade diagnosticeringen beror på.

Kritiskt granskanden

Det råder oenighet både bland forskare och kliniker. Det saknas dessutom alltför ofta ett kritiskt granskande vad gäller förekomsten och innebörden av ADHD liksom av andra psykiatriska/ neuropsykiatriska diagnoser.

Vad är ADHD? Vad handlar fenomenet om? Vad föranleder att barn och unga i allt större utsträckning får denna diagnos? Hur uppstår ADHD? Är det något i hjärnan som inte fungerar eller handlar det om brister i barnets sammanhang.

Kanske är det både och. Ännu har vi begränsad kunskap i området. Ännu återstår mycket att lära.

Som psykoterapeuter verksamma inom olika områden vet vi att det sällan går att peka på en speciell omständighet eller ett specifikt skäl till varför barn uttrycker att de inte mår bra. Det har som oftast med många saker att göra. Skola, tidiga erfarenheter, familjesituation, traumatiska händelser, personlighet och kamrater påverkar. Liksom rådande förväntningar och andras inställning. Både vad gäller dem som finns nära barnet och samhälleliga normer.

Att tro att detta låter sig göras via så kallad snabbscreening är inte bara omdömeslöst utan också djupt respektlöst

Men oavsett hur och varför ett enskilt barn uttrycker att hen har det svårt är det synnerligen väsentligt att närma sig barnet och vinna hens förtroende. För det krävs som oftast tid. Detta gäller speciellt om barnet befinner sig i en utsatt situation. Att få tillträde till barnets tankar och känslor har med tillit att göra. Men också om att involvera andra viktiga personer i barnets liv. Att skapa plats för delaktighet. Och att dela med sig av sig själv. Att sätta något på spel. Att orka och vilja. Att se och lyssna.

Att tro att detta låter sig göras via så kallad snabbscreening är inte bara omdömeslöst utan också djupt respektlöst. I första hand gentemot berörda barn och deras familjer, men också gentemot alla oss som via lång erfarenhet och utbildning har kunskap om livets påverkan på människovarandet i alla dess former.

Att dessutom ange möjligheten till medicinering som främsta skäl för varför det ska införas snabbscreening visar inte enbart på bristande människokunskap men också på total avsaknad av socialpolitisk kompetens.

Carina Håkansson, fil. dr i psykologi, leg. psykoterapeut.

Patricia Tudor Sandahl, fil. dr i pedagogik, leg. psykoterapeut

Magnus Lindholm, leg. psykoterapeut

Christer Sandahl, professor emeritus, leg. psykoterapeut

Johanna Funke, leg. psykoterapeut

Ernst Dahlquist, leg. psykoterapeut

Ulf Hagström, leg. psykolog

Eva Redemo, leg. psykoterapeut

Carin Lindgren, leg. psykoterapeut

Bitte Fransson, leg, psykoterapeut

Jan Pålsson, leg. psykoterapeut