Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Om stora och lilla ”men”

Den lilla konjunktionen ”men” används flitigt och kan sorteras in i stora ”men” och lilla ”men”. Vilket ”men” som är vilket beror lite på var i meningen det placeras. Och att inleda en mening eller ett stycke med ”men” går alldeles utmärkt.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I historieböckerna kan man läsa om stora män. I grammatikboken hittar vi konjunktionen men. Ordet förekommer mellan två ordled, ”du men inte jag”, och mellan två satser, ”jag ville gå på bio, men han ville inte”. I båda fallen uttrycks en motsättning av något slag. Det är vad vi har men till.

Men sedan finns det ett annat och mer betonat men, som ibland till och med uttalas ungefär som määnn, inte sällan låter det som två stavelser. Föregående mening innehöll ett skriftspråkligt ”stort” men, som inte bara fick inleda en ny mening utan till och med ett nytt stycke.

Detta ”stora” men står snarast mellan två textstycken eller, för att tala i innehållstermer, mellan två påståenden eller två resonemang. Den här texten började med fem meningar som säger något allmänt om konjunktionen men. Sedan kommer det nya, och då kan man inleda ett nytt stycke med men, som jag nyss gjorde.

I en lite längre diskuterande artikel om förhållanden inom EU hittade jag 13 men som fördelades på följande sätt: fyra förekom mellan satser i en mening, sex förekom först i en mening och tre förekom först i ett stycke. Den artikeln var inte speciellt ovanlig. I stora textsamlingar tycks men (med litet m) vara ett par procent vanligare än meningsinledande Men (med stort m). Och så tycks förhållandet ha varit i över 100 år.

Ett tips. Välj en artikel i GP och stryk under alla men. Sortera dem sedan i tre kategorier enligt ovan. Hade det varit bättre om alla men hade förekommit inuti en mening? Eller om alla men stått först i en mening? Eller kan det rent av vara så att skribenten har en känsla för när man väljer det ena eller det andra, alltså att man kan skilja mellan större och mindre men?

I diskussioner i radio och teve kan man ofta höra men uttalas högt och tydligt, inte sällan med en liten paus både före och efter. Strukturen blir alltså: resonemang + men + resonemang. Ett alternativt uttryckssätt kan vara att använda å ena sidan – å andra sidan. Man skulle också kunna markera motsättningen med ord som dock, däremot eller emellertid.

Och det är inte bara stora men som kan inleda nya stycken. Det kan även ett stort och göra, som i det här stycket.

Många har fått lära sig att inte börja meningar med och och men. Den regeln ska vi inte bry oss om, och professionella skribenter har nog aldrig följt den. Däremot ska man försöka lära sig när det är lämpligt att börja meningar med och och men. Det kan ta sin tid, men det går.

Lars-Gunnar Andersson

professor i modern svenska vid Göteborgs universitet

Mejla din språkfråga till [email protected]