Det finns alternativ som att utöka med en plats på någon av skolorna som passar. Men ingen är villig att ta ansvar det är alltid någon annans bord. Barnperspektivet lyser med sin frånvaro. De offrar mitt barn för att statuera exempel, skriver debattören.
Det finns alternativ som att utöka med en plats på någon av skolorna som passar. Men ingen är villig att ta ansvar det är alltid någon annans bord. Barnperspektivet lyser med sin frånvaro. De offrar mitt barn för att statuera exempel, skriver debattören. Bild: JONAS EKSTRÖMER / TT

Om ert svek tvingar oss att lämna bort vårt barn förlåter jag aldrig

Vår mardröm började när vår svårt autistiska son Matheos älskade lärare slutade. Vi sökte en ny skola som var anpassad för honom men fick avslag. Att gå kvar funkade inte alls, redan efter ett par dagar fick vi hämta honom - i ett fruktansvärt skick. Då svor jag på att aldrig lämna honom där igen. Sju månader senare är han fortfarande hemma, bortglömd. Men ingen ansvarig är villig för att lösa situationen. Tar de inte sitt förnuft till fånga så kommer det otänkbara bli nödvändigt, då kan vår son inte bo kvar hemma, skriver Sandra Saavedra Odbom, förälder och socionom.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Matheo, 9 år, började i särskolan som sexåring och jag var livrädd. Förändringar hör inte direkt till hans paradnummer. Efter turbulenta år på förskolan fungerade det skapligt. Jag var inställd på en svår övergång och stålsatte mig genom att ta ett lagom utmanande arbete. Personalen var proffsiga och han fann sig med tiden till rätta. Det var en fröjd att ta del av hans innehållsrika dagar som dokumenterades i kontaktboken. Skolan hade mitt fulla förtroende och jag kände mig överflödig fast på ett bra sätt. Äntligen var jag bara mamma.

En dag låg det en lapp i hans ryggsäck där hans fantastiska lärare informerade om att hon skulle sluta. Jag blev alldeles kall. Vi är beroende av ”rätt” person på ”rätt” plats som förstår hur vårt barn fungerar och tänker som vet att minsta lilla förändring kan rubba balansen. Tyvärr blev det startskottet på en mardröm som fortfarande pågår, som GP har skrivit om tidigare. Ny personal, ny rektor, ny klassammansättning. Det var rena rama vilda västern och Matheo mådde allt sämre. Han hade inte varit speciellt utåtagerande på flera år men det började ske allt fler incidenter både i skolan och hemma. Från att tidigare ha kommit hem glad i hågen var han arg som ett bi. Allt var fel. Hans tidigare hanterbara låsningar och utbrott började glida oss ur händerna. När jag äntligen fattade att det var den stökiga miljön och bristen på struktur som stressade honom behövde han byta skola.

ANNONS

Total chock

Jag besökte lämpliga särskolor med autisminriktning och informerade grundskoleförvaltningen som sköter antagningen om läget. Därför blev chocken total när det damp ned ett brev i brevlådan där han nekades plats på grund av den så kallade närhetsprincipen.

I stället placerades han på en skola vi aldrig sökt som inte var anpassad till hans behov. Jag minns det som igår. Det var lördag. Han var på korttids och jag och min man var på väg ut för att äta lunch med goda vänner. Solen sken. Jag grät hysteriskt. Vi fick stanna bilen. Grundskoleförvaltningen avsåg inte ändra sitt beslut. Förtur till skolor har man enligt dem endast vid fysiska funktionsnedsättningar. De har dessutom slopat autisminriktningarna och bestämt att samtliga särskolor har både kompetens och förutsättningar att ta emot alla typer av elever.

Vi var på läkarbesök och han rev hela rummet och gav sig på både oss och sig själv så till den grad att han tuppade av

Dagarna efter ringde skolan och bad mig hämta honom. Skicket jag mötte honom i resulterade i att jag svor på att aldrig lämna honom där igen. Det gjorde jag inte heller för veckan därpå lades han in på barnpsykiatrin. Vi var på läkarbesök och han rev hela rummet och gav sig på både oss och sig själv så till den grad att han tuppade av. När han vaknade fortsatte tumultet. Vi stod bredvid och såg handfallna på vår nioåring.

ANNONS

Trots läkarintyg som styrker att skolmiljön bedöms vara orsaken till hans försämrade mående har grundskoleförvaltningen i dag, drygt sju månader senare fortfarande inte förmått tillgodose hans rätt till en fungerande skolgång. Han är fortfarande hemma om dagarna. Bortglömd.

Ingen vill ta ansvar

Det finns alternativ som att utöka med en plats på någon av skolorna som passar. Men ingen är villig att ta ansvar det är alltid någon annans bord. Barnperspektivet lyser med sin frånvaro. De offrar mitt barn för att statuera exempel.

Anledningen till att jag kräver är för att min allra viktigaste uppgift som förälder är att se till att mitt barn överlever. Jag kräver för att mitt barn gick sönder. Jag kräver för att hela vår familj har gått sönder. Det är en ohållbar situation. Får han återigen en fungerande skolgång och utökningen av korttidsboende som han beviljats men som inte verkställts på grund av bristande resurser finns det fortfarande en chans.

Hans funktionsnedsättningar, trots att de inte råkar vara fysiska, kompromissar inte och nöjer sig med deras tafatta lösningar. Tiden rinner ut. Ju längre han är hemma desto svårare blir det att få tillbaka honom. Desto svårare blir det för mig att komma tillbaka. Jag besegrades och tog slut.

ANNONS

Ingen annan utväg

Grundskoleförvaltningen hade kunnat laga skadan de själva åstadkommit. De äger makten att ställa till rätta. Det gör mig ursinnig. Tar de inte sitt förnuft till fånga ser jag ingen annan utväg än att det otänkbara, förbjudna kommer bli till verklighet.

Då kommer mitt älskade barn inte längre kunna bo kvar hemma. Han har för stora behov för att vi ska kunna tillgodose dem på egen hand. Vi behöver hjälp. Tvingas vi gå emot vår vilja för att överleva kommer det allra värsta infrias; då går vi mitt itu. Han. Jag. Hela familjen. Det såret kommer aldrig någonsin att kunna lagas. Kommer dagen då han inte längre kan bo kvar hemma innan han är vuxen, ska det vara för att alla andra alternativ är uttömda. Inte på grund av bristande vilja, okunskap eller ekonomi. Om det sker så förlåter jag dem aldrig.

Sandra Saavedra Odbom, förälder och socionom.

LÄS MER:Matheo har inte gått i skolan på snart två månader

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS