Jag heter Magdalena Runeson och arbetar som ungdomshandledare på ett kommunalt boende för asylsökande ensamkommande barn i Mölndal. Jag är utbildad socialterapeut och har lång erfarenhet av att arbeta med barn, ungdomar och vuxna i behov av stöd.
Nu arbetar jag med ungdomar i behov av stöd av ett helt annat slag än tidigare, med andra utmaningar men med precis samma känsla av att mitt arbete är viktigt och väldigt nödvändigt.
Ibland är det outhärdligt smärtsamt, inte minst att tvingas se sig själv i ljuset av dessa ungars öden. Jag får höra barnen berätta om händelser som ingen människa någonsin skulle behöva uppleva och jag får ständigt nya insikter i hur olika villkor vi människor har trots att alla har så lika grundläggande behov. En pojke uttryckte det: ”Vi behöver egentligen bara två saker; att kunna känna oss trygga och att få lite kärlek från er, det är allt som behövs”.
Så enkelt det skulle kunna vara och en alldeles rimlig önskan, eller hur?
Så himla stolt
Jag vill berätta för er att jag är så himla stolt över det enormt fina arbete vi inom enheten har lagt ner och lägger ner varje dag, för att få våra ungdomar att känna sig just så trygga efter de hemskheter de gått igenom på sin väg hit. Ett andrum från skräck och kamp och en liten tid av normalt tonårsliv.
Alla, chefer, ungdomshandledare och socialsekreterare har jobbat tillsammans, med ett engagemang och en glädje som har varit så stor att den burit oss genom alla svårigheter, brutit ner de hinder som funnits och fått oss att göra vårt bästa och sedan ännu lite mer. Vi arbetar hårt för att få till fungerande samarbeten med gode män, skolor, sjukvård, föreningsliv, lokalbefolkning med mera. Det finns mycket kvar att göra men vi är duktiga och vi blir allt bättre på det vi gör.
Resultatet har blivit en verksamhet, där våra ungdomar känner framtidstro, kanske för första gången i sina liv. De är öppna och frimodiga, har en aptit på livet och en inlärningskapacitet som ibland får oss att häpna. De är stolta över att nu kunna gå i skolan.
Tålmodigt väntar de. Väntar på tid för samtal, på utredningar, på besked, skall jag få stanna? De gör sitt bästa med de skiftande förutsättningar de har och jag imponeras över den styrka de visar oss. Varje dag. Om och om igen. De reser sig, samlar ihop sina sista rester av hopp och styrka och går ut i livet och försöker övertyga oss om att de är värda att få en tillhörighet i detta paradis som heter Sverige.
Ny verklighet knockar oss
Men nu har en ny verklighet trängt sig på, som helt ärligt nästan knockat oss allihop.
Våra ungdomar får nu avslag. En efter en åker de iväg till Migrationsverket och får sina beslut, de kommer hem bleka och chockade och livet har helt plötsligt ställts i vänteläge igen.
De blir uppskrivna i ålder och i ett slag förlorar de sina Gode män, socialsekreterare, sin tillhörighet. Beskedet om att man har fem dagar på sig att flytta från boendet, den enda fasta punkt man har i det här nya landet, är så ofattbart att det knappt går att ta in.
Man slutar äta, man slutar sova, man skär sig i ett försök att komma undan sin inre smärta. Det finns bara en enda fråga kvar; Varför? Varför vill inte Sverige ha mig här?
Nästan alla våra ungdomar har oturen att vara födda i Afghanistan. Ett land som deras föräldrar en gång flytt ifrån, ett land som det har varit krig mer eller mindre oavbrutet i över trettio år, ett land som har cirka 1,2 miljoner internflyktingar (en fördubbling på tre år) och som har bland de sämsta levnadsvillkoren i hela världen. De flesta har ingen anknytning alls att komma tillbaka till utan kommer att få leva sitt liv på gatan och äta ur soptunnor.
Helt plötsligt står man där med insikten att vi tycks ha missat en viktig del. Vad gör vi med de ungdomar som får avslag och sin ålder uppskriven och där överklagandetiden kan bli kanske två år? Hur kunde vi glömma den delen av asylmottagandet? Vad gör vi nu? För inte tänker vi väl överge dem nu när de behöver vårt stöd än mer, när de inte har någon annan än oss? Det är ju inte möjligt, inte mänskligt. Inte för dem, inte för oss. Inte bara omänskligt, det är även en samhällsekonomisk förlust.
Ödesdigert vägval
Vi har ett antal ungdomar som är på god väg att etablera sig i vårt samhälle, de har fungerande skolgång och socialt nätverk. Kan de bo kvar eller få ett boende i närområdet kommer de att fortsätta sin skolgång/yrkesutbildning. Detta blir en enorm samhällsvinst för alla, även för de som senare måste lämna landet.
Tvingas de iväg till ett asylboende på okänd ort, kommer de att ha mycket svårt att ensamma klara av att skapa en fungerande tillvaro. Sannolikheten är stor att de hamnar i en skuggvärld med kriminalitet och droger.
Är det vad våra politiker vill ge de unga som sökte sin tillflykt till demokratin i Sverige med hopp om ett bättre liv?
Magdalena Runeson
ungdomshandledare på asylboende för ensamkommande barn