”Jag ville inte. Jag hade tänkt att min första gång skulle vara romantisk, att vi skulle vara kära. Detta var äckligt”. Så säger Hassan i ett reportage i Ordfront från 2018. Han pratar om en kvinna mellan 30 och 40 år gammal som kommer till boendet där han placerats. Hon bjuder honom på fest och alkohol. Han är 16 år och har aldrig haft sex. Hassan är en av alla de ensamkommande pojkar som vittnat om sexuella övergrepp begångna av kvinnor. Ensamkommande barn och unga som även är den grupp som är överrepresenterad när det kommer till prostitution.
I ett annat reportage i Expressen från 2017 berättar 70-åriga, Marja som även kallar sig feminist, om hur ”kvinnor känner att de kommit till sexhimlen” när de reser till Gambia — ett land känt för sin kvinnliga sexturism. I ett reportage i Sydsvenskan från 2005 går att läsa: ”Kvinnan är drygt femtio. Han runt tjugo. Ingen skulle kalla henne för torsk. Eller honom för hora. Ändå vet alla: Han säljer sin kropp. Hon köper den.” Något som i Sverige skulle ses som ett brott men i utlandet går under benämningen ”semesterromans”.
Kvinnliga torskar
Dessa är några av alla de otaliga reportage man kan hitta om kvinnliga torskar som mot tjänster, gåvor och pengar begår sexuella övergrepp och antagligen skulle fällas under den svenska sexköpslagen. Dessa övergrepp nämner inte Heléne Fritzon (S), Elin Gustafsson (S) och Carina Ohlsson (S) i sin debattartikel i Expressen. Här är det främst papporna som ska anmälas till socialen om de gjort sig skyldiga till sexköp. Samma linje går den feministiska debattören Nina Rung på när hon publicerar ett tidningsurklipp med rubriken ”Kommun vill se orosanmälan när föräldrar köper sex” men där hon strukit över ordet ”föräldrar” och bytt ut det mot ”pappor”.
Det är så personer som Hassan och jag, och alla andra som varit utsatta för sexuella övergrepp, kan stötta varandra Jag önskar bara att Nina Rung och andra kunde visa samma omtanke oavsett kön på förövare eller offer.
Även om gedigna studier kring just kvinnliga sexköpare saknas så vet vi att barn och unga far illa i händerna på främst män, men även kvinnor. Redan 2006 beskriver den brittiska sociologen Jacqueline Sanchez Taylor en undersökning utförd bland 235 kvinnliga ensamturister som visade att drygt en tredjedel haft sexuella relationer med lokala män och tonårspojkar. Av dessa uppgav 60 procent att männen fick pengar och presenter.
Barnrättsperspektiv
Att någon som Nina Rung, som baserar stor del av sin aktivism på att analysera och lära kring just semantik och vikten av ord, väljer att blunda för kvinnliga förövare är förvånande. Istället för att se en förälders handlande ur ett barnrättsperspektiv så väljer hon och flera andra debattörer att se det ur ett könsperspektiv. För är en kvinnlig sexköpare är bättre än en manlig? Och vad säger det egentligen om synen på manliga respektive kvinnliga offer för sexhandel, för att inte tala om de socioekonomiska aspekterna såsom rasism och fattigdom? Snarare blir konsekvensen att man steg för steg förflyttar debatten och samtidigt ger utrymme för mer extrema röster som gror i en växande frustration över det som inte kan kallas annat än ett principlöst hyckleri. Allt i enlighet med tidens polariserande anda.
Ivrigt påhejad av sina följare svarar Nina Rung på en kritisk kommentar med ”Jo självklart ska orosanmälan gälla alla föräldrar. Men att skriva föräldrar är att dölja det faktum att det nästan uteslutande är män som köper övergrepp”. Jag skulle snarare påstå att det gör motsatsen. Det belyser ett problem som det knappt talas om vilket kommentarerna på Rungs instagrampost tydligt bevisar. Att enbart fokusera på en grupp av förövare gör nämligen att en annan enkelt kan gömma sig i dess skugga. Inte minst belyser det den frånvaro av ödmjukhet inför faktabristen som råder när det kommer till kvinnliga sexköpare och sexualförbrytare. I en DN-artikel från 2010 där dåvarande justitiekansler Anna Skarhed intervjuas konstateras att ”ingen kvinna har lagförts för att ha köpt sex i Sverige. Trots att polisen vet att det förekommer”. Att nu fortsätta att osynliggöra dessa förövare är även att osynliggör deras offer.
Står oemotsagda
Men det allra mest oroande är ändå att denna sorts retorik nu florerar som en självklar del i bland annat den feministiska, men även i den politiska, debatten. En debatt där inflytelserika profiler får stå oemotsagda. En passiv tystnad som lägger sig som en kvävande filt över de offer som fortsätter att lida i ensamhet, både här i Sverige och utomlands. Ensamkommande Hassan avslutar Ordfronts reportage med en berörande solidaritet när han säger ”Ni borde prata med tjejer, jag vet att de utsätts för väldigt många övergrepp, jag känner flera”. Det är så personer som Hassan och jag, och alla andra som varit utsatta för sexuella övergrepp, kan stötta varandra Jag önskar bara att Nina Rung och andra kunde visa samma omtanke oavsett kön på förövare eller offer.
Daniel S. Ogalde, journalist och debattör