Vid Hisingsgatan, ett kvarter från Kvilletorget ligger kvarteret Tuppfjätet, byggt på 1930-talet. Det är ett helt kvarter i en samlad miljö som ger en uppfattning om en tid när halva stadens befolkning bodde i landshövdingehus. I 1960- och 1970-talens rivningsvåg försvann hälften av dessa hus. Sedan dess har inte särskilt många rivits.
Intresset hos göteborgarna för landshövdingehusen går inte att ta miste på. Stadsmuseet planerar för att fira landshövdingehusens 150-årsjubileum 2025 och politikerna talar själva gärna om att de är missnöjda med nybyggandet och hänvisar till landshövdingehusen som en förebild. Att i detta läge öppna för en ny rivningsvåg är minst sagt dåligt tajmat.
Beslutet har tagits på delegation, vilket visar hur nonchalant och utan förståelse för konsekvenserna stadsbyggnadsnämnden ser på frågan. En fastighetsägare vill riva och då ställer kommunen upp. Som försvar för beslutet anförs att husen saknar tekniskt och estetiskt värde. Men eftersatt underhåll är inget motiv för rivande.
Fastighetsägarens intresse väger lätt mot den rad av allmänintressen som finns i ett bevarande.
Resurshushållningsvärdet är uppenbart i en tid av klimatkris. Framtiden är redan byggd och den mest resurseffektiva byggnaden är den som aldrig byggs. Hela byggsektorn måste ställas om till ombyggnad och vård av befintlig bebyggelse. Staden har ett miljö- och klimatprogram där det sägs att ”Göteborgs Stad ska vara en föregångare”. Genom att släppa loss en ny rivningsvåg skulle politiken göra motsatsen till detta.
Det sociala värdet är lika viktigt. Vi lever i en tid när hushåll med begränsade resurser pressas hårt. De kvarvarande äldre landshövdingehusen med hyresboende erbjuder en viktig möjlighet för många att få ett bra boende till skälig kostnad. Att riva fungerande hus och bygga nytt för en helt annan kategori boende innebär att riva upp sociala nätverk. Erfarenheterna från 1960-talet borde förskräcka.
Det kulturhistoriska värdet ligger i hela miljöer. Att just detta kvarter inte har utpekats som kulturhistoriskt värdefullt och inte skyddas av rivningsförbud innebär inte att det skulle vara fritt fram för rivning. En rivning är en icke-reversibel åtgärd medan förändringar kan återställas.
Särskilt allvarlig är risken för att ett sådant här beslut blir prejudicerande. Om rivning tillåts, och dessutom som enkelt beslut på delegation, så går det för fastighetsägare att hänvisa till detta för alla övriga landshövdingehus som inte är särskilt skyddade. Det kan med goda skäl hävdas att landshövdingehusen som fenomen och samlad bebyggelse har ett sådant särskilt högt värde som krävs i Plan- och bygglagen för att neka rivningslov.
Att kvarteret Tuppfjätet hanterats vårdslöst i ombyggnader på 1970-talet är inget skäl för att fortsätta hantera det vårdslöst.
Gustav Bergström Generalsekreterare Renoveringsraseriet
Claes Caldenby Professor emeritus, ordförande Centrum för byggnadskultur
Paula Femenias Biträdande professor i hållbar omvandling av byggd miljö
Filip Laurits Ordförande Föreningen FASAD
Ola Nylander Professor, föreståndare Centrum för boendets arkitektur
Ola Wetterberg Professor i kulturvård