Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Statsminister Stefan Löfven (S) med några av de nytillträdda ministrarna. Från vänster: Minister för högre utbildning och forskning Matilda Ernkrans (S), landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) och kulturminister Amanda Lind (MP). Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Oförmågan att hantera tre block ett hot

Hotet mot demokratin ligger i oförmågan att hantera framväxten av tre block. Svaga minoritetsregeringar riskerar att bli regel, i stället för olyckliga undantag, under en överskådlig framtid, skriver bland andra statsvetare Magnus Norell.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

För både inhemska och utomstående betraktare kommer förhoppningsvis tiden sedan valet i september 2018 att bli föremål för framtida studier. Studier med fokus på hur ett till synes stabilt och demokratiskt system långsamt undergräver förtroendet inifrån.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

När det stod klart att Socialdemokraterna och Miljöpartiet var beredda att låtsas ”regera Sverige” på vilken politik och i vilket beroendeförhållande som helst och att C och L måste svika något av sina två ”ultimativa” vallöften – å ena sidan att fälla regeringen Löfven och, å den andra, hindra SD från någon form av inflytande – framstod ett extraval som det anständiga alternativet.

I stället har vi återigen fått en svag minoritetsregering. Detta är ansvarslöst, men vad värre är, det riskerar att växa fram en odemokratisk praxis

I stället har vi återigen fått en svag minoritetsregering. Detta är ansvarslöst, men vad värre är, det riskerar att växa fram en odemokratisk praxis. Det ansvarslösa ligger i att regeringens stödpartier (i detta fall C, L och V) duckar för ansvar och försöker smita ifrån konsekvenserna av det kaos de varit med om att skapa; efter en så omfattande uppgörelse borde C och L ha tagit plats i regeringen i stället för att utropa sig till oppositionspartier.

Hotet mot demokratin ligger i oförmågan att hantera framväxten av tre block. Svaga minoritetsregeringar riskerar att bli regel i stället för olyckliga undantag under en överskådlig framtid.

Vi vågar påstå att de senaste månaderna har, från ett statsvetenskapligt perspektiv, allvarligt urholkat förtroendet och tilliten till det politiska och parlamentariska systemet.

Sammanfattningsvis visar tiden mellan valet i september och omröstningen den 18:e januari att vi har en ordentlig kris i vårt politiska system. Och vad värre är; det är en kris som anmärkningsvärt nog är vållad av dem som är valda att representera väljarna. Vi vågar påstå att de senaste månaderna har, från ett statsvetenskapligt perspektiv, allvarligt urholkat förtroendet och tilliten till det politiska och parlamentariska systemet, och det är högst oroande.

Om det parlamentariska system som ska vara kittet mellan väljare och de folkvalda som ska representera dem mister, inte bara sin kapacitet, utan allmänhetens tilltro till sagda system, urholkas fundamentet. Representativ demokrati innebär att förtroendevalda kan ta beslut som en majoritet av väljarna är emot. Det innebär inte att det är en god idé att ta dem. Att en opposition släpper fram en minoritetsregering utifrån dessa premisser är en lika osund situation.

För det första borde det inte gå att få fram ett regeringsalternativ helt oberoende av den politik man avsett att regera på. Faller politiken måste även möjligheterna att bilda regering falla.

För det första borde det inte gå att få fram ett regeringsalternativ helt oberoende av den politik man avsett att regera på. Faller politiken måste även möjligheterna att bilda regering falla. Det är vidare synnerligen olyckligt att ett parti först kan tvingas se sitt viktigaste regeringsprogram, budgeten, röstas ned, men ändå kunna vinna omröstningen om statsministerposten och regeringsbildare.

Det går inte att skydda sig från ansvars- och principlösa politiker, men det går att göra systemet starkare så att åtminstone ett klart och tydligt ansvarstagande måste till för att en regering ska kunna bildas. Det ska inte gå att komma undan ansvar som C, L och V har gjort denna gång genom att lägga ner sina röster.

Det som kolliderar är förtroendet för det politiska systemet som sådant å ena sidan, och partiernas egoism och bristande statsmannamässighet å den andra. Det var snart 100 år sedan den socialdemokratiska finansministern Thorsson vid en partistyrelsedebatt om den socialdemokratiska regeringens eventuella avgång efter nederlaget i valet 1920 yttrade orden: ”... Vi tjäna därför landet bäst om vi avgå … ”.

Vi kan just ha bevittnat samma demokratis skymning.

Detta var i den parlamentariska demokratins gryning och situationen var naturligtvis annorlunda än dagens. Men om den moraliska resning som Thorssons yttrande visar på inte tämligen snabbt blir en ledstjärna för dagens riksdagspolitiker kan vi just ha bevittnat samma demokratis skymning.

Magnus Norell

forskare och statsvetare, aktuell med boken ”En Personlig Resa”

Jan Hägglund

medlem i Arbetarpartiet

Edward Nordén

medlem i Medborgerlig Samling