Frankrike har sedan tidigare förbjudit möjligheten att bära heltäckande slöjor på allmänna platser. Motiveringen var att skydda kvinnor och upprätthålla franska sekulära värderingar. Nu har borgmästaren David Lisnard, i den franska staden Cannes, tagit det ett steg längre och förbjudit burkinis – som är ett vanligt badplagg bland muslimska kvinnor. Lisnards motivering var att burkinis är en ”symbol för islamisk extremism”. Detta är en konstig formulering av flera skäl – som jag inte kommer gå in på – men troligtvis menar även Lisnard att man vill skydda kvinnor från förtryck och upprätthålla sekulära värderingar.
Ett oroväckande stort antal människor ställer sig positiva till detta, och flera välkomnar en liknande utveckling i Sverige, men faktum är att förbuden är odemokratiska och kontraproduktiva.
Bland människor som klär sig i exempelvis burkinis så finns det alltid en grupp som gör detta av fri vilja. Det rör sig inte om någon ”islamisk extremism”, utan om vanliga människor som klär sig i de plaggen de känner sig bekväma i. I ett fritt och demokratiskt samhälle är detta något som måste respekteras. Att en stat börjar utfärda en massa förbud och dikterar hur invånare ska klä sig är oacceptabelt.
Innebär inte ökad frihet
Utöver denna grupp människor finns det de som dessvärre tvingas bära exempelvis niqab, burka eller burkinis på grund av patriarkala värderingar och normer. Ett förbud mot att bära dessa plagg innebär inte en ökad frihet för kvinnorna, snarare motsatsen. Effekten av förbuden blir i stället att kvinnor som tidigare kunde bada inte längre får bada. Kvinnor som vistades utomhus med niqab får inte längre lämna hemmen. De blir isolerade från samhället samtidigt som förtrycket mot dem stärks.
I stället för att utfärda odemokratiska och kontraproduktiva förbud så är statens uppgift att arbeta förebyggande mot de patriarkala värderingarna som leder till kvinnoförtrycket. Det gäller att acceptera den fria viljan och uppmärksamma förtryck. Lösningen är varken enkel eller snabb, men den är åtminstone inte ett steg i fel riktning.
Miran Kakaee
juriststudent