I våras när pandemin slog till med full kraft formade Göteborgs universitet om sig och startade undervisning på distans. Men ungefär en månad därefter så skickades vi ut på vår första praktik, så kallad verksamhetsförlagd utbildning. Jag och många med mig tyckte det kändes lite olustigt, men samtidigt verkade det ju som att barn varken fick eller spred smittan.
Så kom sommaren och läget blev mer och mer stabilt. Hoppet om ett normalt liv började infinna sig hos många. Det var i varje fall vad vi trodde. Göteborgs universitet fortsatte med distansstudier i så stor utsträckning som möjligt. Klokt beslut, eftersom faran trots allt var långt ifrån över. Under hösten började vi återigen se höga dödstal och smittan verkade nu ha spridit sig i skolor och förskolor.
Trots att de tidigt i höstas beslutade att all undervisning ska fortsätta på distans även under vårterminen, har de valt att låta oss utsätta och utsättas för potentiell livsfara
Gymnasieskolor runt om i landet valde att gå över till distansundervisning, vissa högstadier likaså. Personalgrupper smittades så till den grad att förskolor behövde stänga på grund av rekordhög frånvaro. Och den här situationen fortsätter.
All icke akut vård, exempelvis vissa operationer, ställs in. Inom kvinnosjukvården får den gravida nästintill uppleva allt själv, då närstående inte får följa med på ultraljud och skickas hem från BB. Äldreomsorgen vill jag inte ens nämna, det är alldeles för sorgligt.
Stormens mitt
Vi skulle alltså kunna påstå att vi just nu befinner oss stormens mitt. Allt vi gör, tänker och planerar kretsar - eller åtminstone bör kretsa - kring pandemin. Gå ensam till matbutiken, men handla helst online. Åk inte kollektivt om du inte måste - ta bil, cykla eller gå. Jobba hemifrån i största möjliga mån. Gå inte till universiteten om du inte absolut måste.
Mitt i detta finner Göteborgs universitet det klokt att skicka ut oss studenter på den andra praktikperioden. Trots att de tidigt i höstas beslutade att all undervisning ska fortsätta på distans även under vårterminen, har de valt att låta oss utsätta och utsättas för potentiell livsfara. Inom förskola är det omöjligt att inte komma i nära kontakt med barn.
Gör om, gör rätt
Det känns som ett hån att vi ska utföra detta. Ett hån mot personalen inom förskolor, barn, föräldrar och närstående, oss studenter men framför allt för sjukvården. Personer som inte tillåts semester för att de ska rädda livet på människor drabbade av detta virus.
Jag är lika uttråkad och isolerad som många andra i detta. Jag lika utsvulten på mänsklig kontakt som de flesta. Det betyder dock inte att jag är villig att offra hälsan hos mig själv eller andra. Så snälla beslutsfattare på Göteborgs universitet - gör om, gör rätt. Vi kan fortfarande dra vårt strå till stacken i det här.
Amanda Westlund, förskollärarstudent