I går kunde vi höra på radion om åttaårige Gabriel från Kungälv som har flera svåra funktionsnedsättningar och som har haft stor hjälp av ridningen för sin utveckling, inte kommer att få rida mer. Detta är ett tydligt exempel på hur inhumant det svenska samhället har blivit. Om inte ens företrädarna för habiliteringsförvaltningen står upp för de insatser som bidrar till att öka dessa svårt skadade barns allmänna välmående som gör dem till människor och samhällsmedborgare, då måste vi verkligen ifrågasätta om habiliteringsverksamheten överhuvudtaget ska bekostas av våra gemensamma skattemedel.
Bo i stall eller fattighus
Habiliteringen startade på 1950-talet för att ge människor med funktionshinder ett mer människovärdigt liv. Tidigare hade svårt CP-skadade, som författarna till denna artikel fått bo i stall med djuren eller på fattighus. På 1940-talet diskuterades avlivning inom läkarkretsar, ”för många torde det inte finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett avlivande” skrev överläkare på Vipeholmanstalten doktor Fröderberg 1943.
Tack var att svenska politiker valde att bedriva en ny politik, där alla skulle inkluderas, slapp undertecknade att dö i förtid. I stället är vi politiskt förtroendevalda och högutbildade, prisbelönta kulturarbetare.
Habiliteringen har under mer än 70 år varit grunden för oss svårt funktionshindrade, för att kunna hitta våra förmågor. Ridterapi, som det numer kallats har varit en viktig del i vårt mänskliggörande.
Varför har då habiliteringens verksamhetschefer Annika Waser och Neri Samuelsson tagit beslut om att svårt skadade som bor i Västra Götaland inte längre ska få rida? Precis som övriga samhället är habiliteringen utsatta för effektiviseringskrav. Det ska vetenskapligt kunna bevisas att de insatser patienterna får är verkningsfulla. Det låter säkert rimligt, men är det det?
En aktivitet som satt oss i rörelse, som fått oss att förstå och träna våra muskler, fått oss att förstå och uppleva samspelet mellan djur och människa och även till våra assistenter.
Sedan närmare 20 år har habiliteringen haft ambitionen att deras insatser ska vara sjukvård och bygga på evidensbaserad medicin (EBM). Därför har handikappridning de senaste åren kallats ridterapi, för att låtsas att det är sjukvård.
Att vi som skrivit denna artikel blivit aktiva samhällsmedborgare, att vi börjar närmar oss sextioårsåldern och inte dog som tonåringar, som våra olycksbröder gjort innan habiliteringens tidsålder. Det beror inte främst på de medicinska insatser vi fått genom habiliteringen. Det beror främst på insatser som till exempel ridning. En aktivitet som satt oss i rörelse, som fått oss att förstå och träna våra muskler, fått oss att förstå och uppleva samspelet mellan djur och människa och även till våra assistenter. Aspekter som inte alls värderas vid utvärderingar med evidensbaserad medicin.
Enligt FoU-rapporten ”Habiliteringens framväxt” har habiliteringens insatser sedan slutet av 1980-talet allt mindre handlat om insatser riktade mot patienten, barnet. Allt mer tid går åt till planeringsmöten, vårdplaner, dokumentation.
Personalen har inte tid
I Radio Göteborg förklarade verksamhetschef Neri Samuelsson beslutet.
”Vi tittar hela tiden på vilka metoder som ger bästa möjliga effekt till så många som möjligt. När det gäller djur- och häst-understödd terapi är det en resurskrävande åtgärd. Vi har andra insatser som denna patientgrupp kan få med andra behandlingsmetoder”
I klartext betyder det att habiliteringens personal inte har tid att träffa patienterna. Det är mindre resurskrävande att spänna fast barnen i rullstolar, ståskal och på tippbrädor. Enligt den evidensbaserade medicinen är det mer effektivt än ridterapi och det frigör personalen till att helt kunna ägna sig åt det inre arbetet.
Ridning är en av de få sysselsättningar dessa mycket svårt skadade klarar. Att beröva dem det, är inte bara att beröva dem en sysselsättning, utan även frånta dem något som starkt bidrar till deras känsla av att vara människa. Om habiliteringscheferna inte förstår detta är risken stor att existensberättigandet för samhällets mest utsatta snart ifrågasätt lika direkt som på 1940-talet och som vi alltid ifrågasatts historiskt, utom under de senaste 70 åren.
Eduard Piper, informatör, förtroendevald politiker för Moderaterna
Lars Mullback, filmregissör och kulturarbetare