Stora inkomstklyftor och försvagad social tillit banade vägen för Donald Trump i det amerikanska presidentvalet. De ekonomiska klyftorna mellan de rika och i princip alla andra har inte varit större sen 1920-talet. Hur man än mäter har inkomstklyftorna ökat markant de senaste trettio åren. Såväl de lägst avlönade som medianinkomsttagaren har haft en obefintlig eller väldigt svag löneutveckling under samma period. Den rikaste procenten tjänar i dag mer än en femtedel av alla inkomster i landet. De jobb som återkom efter krisen 2008 var i genomsnitt 23 procent lägre avlönade än jobben som försvann. Väldigt många jobb ger vare sig sjukförsäkring eller pensionsavsättningar.
Flest röster där klyftorna är störst
En analys av tankesmedjan Bruegel visar att Trump presterade som bäst i stater och områden där inkomstskillnaderna var som störst. Andra analyser visar att han vann i områden där det bor fler vita, lågutbildade och personer med svag hälsa, indikatorer som hänger samman med stora sociala skillnader.
Stora inkomstklyftor påverkar graden av social tillit, alltså om vi litar på varandra och på samhällets institutioner. Studier visar att bara runt hälften av amerikanerna säger att de litar på sin granne, bara var tredje litar på människor i allmänhet, att jämföra med över 60 procent för Sverige.
Tillit är en central men ofta negligerad faktor för ekonomisk utveckling och politiska förändringar. Graden av tillit påverkar även individers lycka och välmående.
Mycket tyder på att en faktor som fällde avgörandet, utöver att den konservativa republikanska väljarbasen röstade på Trump, var rösterna från många av dem som upplevt sig som globaliseringens, strukturomvandlingens och moderniseringens förlorare. Om så är fallet är valresultatet även ett stort misslyckande för den nyliberala ekonomiska modellen som haft USA som flaggskepp och där verktygen är låga skatter, svaga fackföreningar, obefintligt anställningsskydd och undermålig trygghet vid sjukdom och arbetslöshet. Modellen skapade klyftorna och ilskan som gav Trump vingar.
Bara en dröm för flertalet
Under lång tid har det funnits något av ett osynligt amerikanskt handslag där majoriteten accepterat klyftorna med förbehållet att modellen skulle möjliggöra ”den amerikanska drömmen” om att hårt arbete och förkovran var en effektiv väg till ett bättre liv. Tyvärr har verkligheten visat att ”den amerikanska drömmen” bara var en dröm för flertalet. Trots hårt arbete, ofta i flera jobb, har många fastnat i fattigdom. Den sociala rörligheten är internationellt sett låg i USA och betydligt högre i de nordiska länderna.
Det som hänt i USA borde bli en varningsklocka för väldigt många. Samtidigt som arbetslösheten redan är hög i efterdyningarna av tidigare kriser och där migrationen har ökat utmaningarna, måste vi samtidigt hantera att globalisering av ekonomin, robotisering och digitalisering riskerar att snabbt strukturera om arbetsmarknaden, polarisera jobben och omfördela välståndet.
De amerikanska erfarenheterna visar att marknaden inte löser samhällets behov av trygghet, utveckling och social tillit. Det ofta spridda påståendet att det inte finns något alternativ till den nyliberala modellen för ekonomisk utveckling har passerat bäst före datum,
Bara en aktiv politik för utbildning, omställningstrygghet och social dialog på arbetsmarknaden kan möta utmaningarna utan att löntagarna blir förändringarnas förlorare. Misslyckas vi med att skapa denna trygghet kommer fler länder se sin politiska och ekonomiska karta att ritas om i grunden.
I filmen ”Capitalism: A Love Story” från 2009 säger Stephen Moore, en av Donald Trumps ekonomiska rådgivare; ”Capitalism is a lot more important than democracy”.
Nu gäller det för kloka politiker i västvärlden att visa att så inte är fallet.
Roger Mörtvik
samhällspolitisk rådgivare, tidigare statssekreterare respektive samhällspolitisk chef på TCO