I dag presenteras rapporten ”Migrationens ojämna geografi: Bosättningslagen ur ett rättviseperspektiv” som bygger på en studie av tillämpningen av Bosättningslagen och intervjuer med nyanlända om deras boendesituation. Våra viktigaste tre iakttagelser är:
• Att lagen har öppnat för mycket skilda tillämpningar med en osäkerhet kring rättspraxis.
• Att många nyanlända lever med stor oro över sin boendesituation och vart de ska ta vägen i ett land med bostadsbrist i nästan alla kommuner.
• Att det saknas nationellt ansvar för de bostadssociala konsekvenserna av en lag som öppnat upp för kommuner att skyffla runt nyanlända mellan sig.
I rapporten redovisar vi hur kommunerna Göteborg, Lerum och Töreboda tillämpat lagen, som bygger på en modell där samtliga svenska kommuner ska kunna erbjuda nyanlända anvisat boende inom två månader. En fördelningsmodell som under den gångna hösten har fått två av Sveriges kommuner att ifrågasätta lagen mot bakgrund av det kommunala självstyret och som fått 24 andra att fundera på samma sak.
Risk för ökad hemlöshet
I våra tre fallstudiekommuner ser vi både kortsiktiga lösningar, med risk för ökad hemlöshet bland nyanlända, och mer långsiktiga ambitioner kring jämlik fördelning i olika stadsdelar, nybyggnad och förstahandskontrakt. Vi konstaterar dock att lagens otydliga skrivningar har lämnat kommuner med högre ambitioner i osäkerhet kring rättspraxis, medan många andra kommuner helt enkelt inte tar ansvar efter två år utan hänvisar till kommunal likabehandling och önskar nyanlända bättre lycka i någon annan kommun. Var det så nyanlända skulle hjälpas in i det svenska samhället?
Boverket konstaterar att det är personer med ursprung utanför västvärlden som har det allra svårast på den svenska bostadsmarknaden
När det gäller nyanländas egna perspektiv konstaterar vi att många av de nyanlända vi talat med uttrycker stor oro över sitt boende. Frågan om vart man ska ta vägen i ett land som har bostadsbrist i så gott som samtliga kommuner, och där man som nyanländ ofta inte har de socioekonomiska resurser som krävs för att etablera sig på en bostadsmarknad som redan inledningsvis definieras av ojämlikhet, skapar mycket stress hos dem vi talat med. ”De säger att jag inte måste bo här, men vart ska jag flytta?” undrar en man uppgivet. Boverket konstaterar att det är personer med ursprung utanför västvärlden som har det allra svårast på den svenska bostadsmarknaden. Denna grupp ökar också stort när det gäller akut hemlöshet.
Bosättningslagen otydlig
Vi kan konstatera att en ”rättvis fördelning av nyanlända” framför allt har handlat om rättvisa mellan kommuner, i mindre grad om rättvisa för den nyanlände. I propositionen som föregick lagen framgår det att kommuner i så hög grad som möjligt skulle erbjuda permanenta bostadslösningar. Att Förvaltningsrätten gav kommuner rätt att säga upp kontrakten med nyanlända redan efter två år, belyser den svåra situation som många nyanlända har hamnat i.
Vi kan konstatera att en ”rättvis fördelning av nyanlända” framför allt har handlat om rättvisa mellan kommuner, i mindre grad om rättvisa för den nyanlände
När Bosättningslagen introducerades var det med ambitionen att skapa bättre förutsättningar för nyanlända att komma in i samhället. Syftet var också att omfördela anvisningar både från kommuner som tidigare tagit emot många nyanlända till dem som inte tagit emot tidigare, samt från glesbygdskommuner till kommuner i tillväxtområden med goda arbetsmarknadsförutsättningar. Regeringen underströk vid lagens införande att ”välbärgade kommuner med fördelaktiga arbetsmarknadslägen tagit emot väldigt få nyanlända”. Många nyanlända har därför anvisats boende i kommuner där bostadsbristen är som störst.
Från husvagn till egen lägenhet
Konsekvensen är starkt skilda tillämpningar där några av Sveriges kommuner har erbjudit uppställda husvagnar på grusplaner, medan andra har haft högt ställda ambitioner att fördela bostäder till nyanlända i stadsdelar som inte tidigare tagit emot många nyanlända. De senare har sett Bosättningslagen som ett verktyg för att motverka segregation och därigenom påverka ojämlika förutsättningar på bostadsmarknaden. Vi konstaterar dock att lagens otydliga skrivningar har öppnat för en osäkerhet kring rättspraxis och vad som kan göras inom ramen för kommunal likabehandling.
Konsekvensen är starkt skilda tillämpningar där några av Sveriges kommuner har erbjudit uppställda husvagnar på grusplaner
Trots Bosättningslagens ambition att fördela ansvaret för bosättning av nyanlända över Sveriges alla kommuner kan vi konstatera att lagen inte har förmått ändra på de underliggande samhälleliga strukturer som fortsätter generera orättvisor på bostadsmarknaden. Huvudsakligen ser vi det faktum att utsatta grupper ställs mot varandra på dåligt fungerande bostadsmarknader som ett uttryck för att Sverige och dess kommuner behöver stärka sin sociala bostadspolitik.
Vår slutsats är att ett sådant ansvar inte endast kan läggas på kommunal nivå. En svensk bostadspolitik värd namnet bör inte heller ställa grupper mot grupper. Den bör leda till ökad social och rumslig inkludering. Våra fallstudier visar att det är möjligt, men också att Bosättningslagen i sig självt inte garanterar det. Sverige behöver en nationell och långsiktigt ansvarsfull social bostadspolitik som inkluderar alla grupper, också den okände andre.
Kristina Grange, professor i stadsbyggnadsteori, Chalmers tekniska högskola
Nils Björling, lektor i stadsbyggnad, Chalmers tekniska högskola