Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
I vår rapport visar vi att de företagare som fick relativt stora kostnadsbesparingar när arbetsgivaravgifterna för unga sänktes år 2007 anställde cirka 1 100 fler utrikes födda, trots att reformen inte specifikt riktades mot denna grupp av arbetstagare, skriver debattörerna. Bild: Handelns Forskningsinstitut

Nya instegsjobb för utrikes födda behövs till följd av coronakrisen

Höga ingångslöner har försvårat för nyanlända att få ett arbete i Sverige. Den lågkonjunktur som beror på Covid-19-utbrottet riskerar att förvärra och cementera utanförskapet bland de utrikes födda. Nu behövs nya instegsjobb som gör det lättare för utrikes födda att etablera sig på arbetsmarknaden, skriver bland andra Sven-Olov Daunfeldt, professor i nationalekonomi.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Redan innan utbrottet av Covid-19, och trots en lång högkonjunktur i ryggen, hade utrikes födda det mycket svårt att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. I en ny rapport från Entreprenörskapsforum visar vi att endast 20 procent av kvinnorna från Afrika och Asien, som var 21–50 år när de invandrade, hade en månadslön som motsvarade en ingångslön efter åtta år i Sverige. Motsvarande andel för männen var 34 procent.

Nu är högkonjunkturen över. Konkurserna, varslen och permitteringarna ökar dramatiskt som en konsekvens av åtgärderna för att minska smittspridningen av Covid-19. Utrikes födda drabbas speciellt hårt. De har en svagare anknytning till arbetsmarknaden och arbetar i högre utsträckning i krisdrabbade branscher, till exempel hotell- och restaurangbranschen.

Förändring av lönebildningen

Läget är allvarligt. Om inget görs finns en uppenbar risk att krisen leder till bestående höga arbetslöshetstal bland utrikes födda och att många permanent hamnar utanför arbetsmarknaden. Det räcker därför inte med temporära krisåtgärder; den uppkomna situationen kräver en förändring av lönebildningen.

Politiker i Sverige kan inte förändra ingångslönerna eftersom de bestäms i förhandlingar mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. En möjlighet är att istället sänka arbetsgivaravgifterna. I vår rapport visar vi att de företagare som fick relativt stora kostnadsbesparingar när arbetsgivaravgifterna för unga sänktes år 2007 anställde cirka 1 100 fler utrikes födda, trots att reformen inte specifikt riktades mot denna grupp av arbetstagare. Resultatet utgör en stark indikation på att sänkta arbetskraftskostnader behövs för att få fler utrikes födda i arbete.

Vi menar att politikerna istället bör skapa en anställningsform som möjliggör instegsjobb till en betydligt lägre arbetskraftskostnad.

Men sänkta eller borttagna arbetsgivaravgifter kommer inte att räcka för att lösa utanförskapet bland de utrikes födda: Lönenivån bestäms fortfarande av de förhandlade ingångslönerna, vilket innebär att sänkningen av företagens arbetskraftskostnader blir för marginell. Vi menar att politikerna istället bör skapa en anställningsform som möjliggör instegsjobb till en betydligt lägre arbetskraftskostnad.

Det enda förslaget som finns på bordet och som tydligt sänker arbetskraftskostnaderna för företagarna är de så kallade etableringsjobben. Detta förslag innebär att företagarna betalar 8 400 kronor i månaden per etableringsjobb, vilket innebär en kostnadsbesparing på cirka 20 000 kronor jämfört med en anställning till en förhandlad lägsta lön. Regeringen har dock misslyckats med att leverera den nya anställningsformen, trots att parterna var överens om modellen redan 2017.

Dyr reform

Etableringsjobben har dock problem som begränsar effektiviteten. För det första är de inriktade mot långtidsarbetslösa och nyanlända, många kommer inte ha möjligheten att ta del av åtgärden. För det andra är det en dyr reform, staten ska gå in med en hög subvention (9 870 kronor per jobb och månad) för att individen ska få en lön som motsvarar den lägsta förhandlade ingångslönen. För det tredje är anställningsformen tidsbegränsad till två år vilket gör det osäkert hur många reguljära jobb som skapas när individerna inte längre är berättigade till en subventionerad anställning.

Vi föreslår i stället att nya icke-tidsbegränsade instegsjobb skapas där företagarna betalar en lön på 7 500 kronor per månad i lön, utan några övriga skatter eller sociala avgifter. Anställningsformen ska inte vara begränsad till långtidsarbetslösa och nyanlända, utan även finnas tillgänglig för de som nu förlorar jobbet på grund av Covid-19.

Motsvarar maximalt studiemedel

I likhet med förslaget om etableringsjobb får individen utöver de 7 500 från arbetsgivaren en skattepliktig ersättning från staten på 7 000 kronor per månad, vilket ger en betydande statsfinansiell besparing per nyanställd jämfört med etableringsjobben. Förslaget skulle ge en lön efter skatt på cirka 11 800 kronor per månad. Detta motsvarar de maximala studiemedel som betalas ut per månad vid heltidsstudier och är enligt Pensionsmyndigheten en disponibel inkomst som är högre än vad cirka 501 000 svenska pensionärer levde på år 2018.

Vårt förslag ger en levnadsstandard som i dag gäller för såväl landets studenter som en stor andel av Sveriges pensionärer, samtidigt som det ger företagen en låg och förutsägbar kostnad över längre tidsperioder. Den statsfinansiella kostnaden för förslaget beror naturligtvis på hur framgångsrik reformen blir, men ligger i linje med många tidigare satsningar. Kostnaden av att inte göra något är sannolikt betydligt högre. I detta fall riskerar vi att cementera utanförskapet bland utrikes födda på en nivå som är betydligt högre än vad som gällde innan utbrottet av Covid-19.

Sven-Olov Daunfeldt, professor i nationalekonomi, Handelns Forskningsinstitut

Anton Gidehag, fil dr i nationalekonomi, Handelns Forskningsinstitut

Niklas Rudholm, professor i nationalekonomi, Handelns Forskningsinstitut