Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Simon Wallqvist antyder gång på gång att man har beaktat den psykosociala aspekten och att ingen behöver oroa sig. Varför har man då inte publicerat hur man har beaktat dessa frågor? Hur ska jag som medborgare veta att jag inte behöver oroa mig, när viktiga analyser och bedömningar uppenbarligen inte har gjorts? skriver Bertil Engelbert.

Nya höghusen i Göteborg riskerar bli slum

Hur fungerar alla hus som ska byggas i Göteborg som bostäder? Ingen tycks veta. Forskning om boende visar till exempel att höga hus har flera negativa effekter. Och barn som inte har en bra hemmamiljö bidrar inte till en bra utomhusmiljö, skriver Bertil Engelbert.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Bertil Engelbert, fil master i psykologi och civilingenjör i kemiteknik
Bertil Engelbert, fil master i psykologi och civilingenjör i kemiteknik

Inför den vidare utvecklingen av Göteborg har kommunen tagit ett ambitiöst helhetsgrepp för att undvika misstagen som gjordes i mitten av 1900-talet i Göteborg och i många andra svenska städer. Man har lyssnat på (viss) kritik men en viktig aspekt saknas fortfarande: Hur fungerar de planerade husen som bostäder?

Inför planeringen har utomhusmiljön analyserats noga. Ansvariga är medvetna om att utomhusmiljön är viktig. Men man verkar ganska omedveten om att även bostäderna är viktiga: Det räcker inte att man gör en bra utomhusmiljö om boendemiljön inte blir bra. Forskning om boende visar till exempel att höga hus har flera negativa effekter.

Missar det mest grundläggande

I de offentligt tillgängliga dokumenten om planeringen av till exempel Centralenområdet har man bland annat gjort en så kallad social konsekvensanalys (SKA) och barnkonsekvensanalys (BKA). Dessa är mycket väl genomarbetade avseende den yttre miljön och ett antal generella socioekonomiska faktorers påverkan, men de har inte alls behandlat den mest grundläggande miljön för barn (liksom för tonåringar och vuxna) nämligen livet i familjen, i en bostad, i ett hus. Om den miljön inte är tillfredsställande så faller de flesta resonemang om trivsam utemiljö och socialt samspel.

Man deklarerar i dessa dokument att det är viktigt med boende i området – och det är bra – men hur husens karaktär påverkar de som bor där finns inte nämnt någonstans. Dokumenten ger ett intryck av att gatumiljön är viktigare för barnens fostran och utveckling än familjemiljön är.

För små barn är närhet till föräldrarna absolut viktigast, och för lite äldre barn och tonåringar är familjen fortfarande den emotionella grund de står på. Skola och kamrater spelar stor roll för inlärning av faktakunskaper och utvecklingen av det ytliga samspelet med omgivningen, men det är familjen som lägger grunden för deras utveckling, i form av självbild, normer, ansvar, med mera.

Barn som inte har en bra hemmamiljö bidrar inte till en bra utomhusmiljö, hur väl genomtänkta de öppna ytorna och gångstråken än är.

Inte diskuterats vidare

Det finns till exempel ett planeringsunderlag, framtaget av WSP och What arkitektur, som inledningsvis ger ett intryck av att betrakta frågeställningen på ett brett, sakligt och objektivt sätt, genom att visa på för och nackdelar. Dock verkar man inte ta mycket hänsyn till de inledande argumenten när underlagets slutsatser redovisas och det framgår inte heller varför man helt bortser från de inledande fraserna. Till exempel påståendet ”Höga hus för bostadsändamål har visat sig mindre bra ur social synpunkt.” (sid 7), som är ett mycket intressant och viktigt argument i detta sammanhang, har inte diskuterats vidare alls. Varför?

Förstår inte de inblandande betydelsen av den forskning som visar att höga hus har negativa effekter på boendemiljön? Varför negligeras den kunskap som finns?

Är det uppdragsgivaren som har bestämt slutsatserna eller var de inledande fraserna bara en vacker fasad för att dölja företagens egna kommersiella motiv?

Söker inga svar

Inom andra delar av samhället strävar man efter olika former av nolltolerans mot fel, misslyckanden och onödiga kostnader. Kommunen har i dag stora problem i vissa bostadsområden, utan att man vet varför dessa problem finns. Hur kommer det sig då att man planerar att låta hus och hela bostadsområden uppföras, som ska stå i mer än 100 år, utan att man ens har gjort en komplett psykosocial konsekvensanalys (värd namnet) av hur husens karaktär påverkar de boende (det vill säga hur man ska undvika nya problem)?

Hur vet vi exempelvis att det planerade höghusområdet norr om Centralen om 30 år inte är ett helt kontoriserat område med kriminalitet, missbrukare och prostitution i gatuplanet?

Närheten till både Östra Nordstan och Centralen talar för att den risken inte alls är försumbar.

Att bygga höghus så centralt bäddar inte för en trivsam stad.

Bertil Engelbert

fil master i psykologi och civilingenjör i kemiteknik