Våra regionpolitiker har nu fått en unik möjlighet att visa att man menar allvar med sina vallöften gällande satsning på vård och omsorg.
Den 19 juni meddelade regeringen att man satsar totalt 9,4 miljarder för att stärka svensk hälso- och sjukvård. Av dem ska 1,6 miljarder fördelas till regionerna i landet om man kortar väntetiderna till besök inom specialistvården eller till operation.
Socialminister Lena Hallengren (S) lyfter att en av de viktigaste frågorna för regeringen under mandatperioden är att minska vårdköerna. Av dessa 9,4 miljarder riktar man 3,3 miljarder till medarbetarna inom vården, som man ser som vårdens viktigaste resurs. Den röda tråden är korta köerna och satsa på personalen. Så, med andra ord, regeringen säger att de vill att Region Västra Götaland gör detta och att regeringen finansierar satsningen. Tydligare än så kan det nog inte bli på politikerspråk från statlig nivå. Så nu blir ju frågan hur denna satsning hanteras av våra regionpolitiker.
Det vi vet är att vi har köer till specialistvård och till operation för att vi har brist på personal. Kanske inte gentemot budget, men gentemot behovet. Budget är bara fördelning av de skattemedel politiken beslutat kräva in och har inget med vad saker och ting kostar att göra. Skattesatsen kan politiskt höjas eller sänkas och fördelningen av budgetmedel kan politiskt fördelas om. Det vi ser är att den styrande politiken i Västra Götaland är nöjda med att ligga i den absoluta botten i nationell jämförelse gällande de kronor man satsar för hälso- och sjukvård/invånare i regionen. Hade politiken inte varit nöjda med det hade man antingen höjt skattesatsen eller fördelat om inom sin budget.
Det vi också vet är att om patienterna är fler än tillgången på operationsutrymme (läs bemannade operationssalar) blir det kö. Det i sin tur påverkar inte bara de operationer som kan vänta, utan även de svårt sjuka som inte kan vänta, blir fördröjda och måste prioriteras om på grund av bristande tillgång till operationsutrymme. Så för att minska köerna till operation måste man bemanna flera salar eller utnyttja dem man har större del av dygnet. Båda scenarion kräver mer personal då vi inte arbetar mer än 8 timmar/dag i Sverige (100 år gammalt riksdagsbeslut).
Att det saknas vårdplatser där svårt sjuka kan få nödvändig specialistvård blir extra tydligt nu under sommaren. Patienter som borde lagts in får åka hem från akuten och de svårt sjuka som läggs in riskerar hamna i dagrum eller korridor. Man kan också riskera bli ”utlokaliserad” och hamna på fel avdelning eftersom där råkar finnas en ledig plats, trots att personalen där inte har rätt specialkompetens.
Så frågan blir om regionens politiker har viljan och förmågan att vara lika lojala mot fattade beslut från sina översta led, landets regering, som sjukhusförvaltningarnas styrelser och ledningar tvingas vara gentemot regionen?
Den 16 maj i år slöt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Vårdförbundet ett nytt centralt avtal (HÖK 19), där målet är en prioritering av särskilt yrkesskickliga för att öka möjligheten till lönekarriär inom yrket över tid och därigenom säkra kompetensförsörjningen. Det avtalet hade aldrig slutits om det inte fanns stöd för det på arbetsgivarsidan, så med andra ord står regionen bakom avtalet likväl som Vårdförbundet avdelning Västra Götaland. Avtalet anger att prioriteringen ska avgöras utifrån behov och förutsättningar hos respektive arbetsgivare. Att behovet finns är övertydligt via växande köer, stängda vårdplatser, stängda operationssalar, fortsatt stora utgifter för bemanningspersonal, fortsatt köpt vård. Att förutsättningarna nu finns ser vi lika tydligt via ovan nämnda satsning och styrning från regeringen.
Så frågan blir om regionens politiker har viljan och förmågan att vara lika lojala mot fattade beslut från sina översta led, landets regering, som sjukhusförvaltningarnas styrelser och ledningar tvingas vara gentemot regionen? Visar regionens politiker samma lojalitet och följsamhet med ingångna avtal på nationell nivå som man kräver att sina sjukhusstyrelser och sjukhusledningar ska vara med beslut och avtal på regional nivå? För om politiken inte vill lägga de egna skattekronorna på kompetensförsörjningen så kan de åtminstone se till att lägga de pengar de får från regeringen där de ger omedelbar effekt och säkra kompetensförsörjningen genom att leverera enligt det avtal man ingått, HÖK 19.
Anne Karin Höglund
ordförande, Vårdförbundet Avdelning Västra Götaland
Lene Lorentzen
styrelseledamot, Vårdförbundet Avdelning Västra Götaland