En välkänd och högt uppsatt chef, sir Paul Cosford i det engelska hälsoministeriet avled för en tid sedan blott 57 år gammal i lungcancer. Innan han dog skrev han om dödshjälp i British Medical Journal: ”Vi måste lämna skyttegravarna på vardera sidan av debatten och titta öppet på de problem som människor står inför i slutet av sina liv. Vi måste förstå varför rationella, laglydiga människor ibland känner sig tvungna att resa till Schweiz för sådan vård. . . Detta säger oss förvisso att våra nuvarande vårdrutiner är omänskliga.”
Assisterat döende
De engelska palliativrutinerna är liksom de svenska ”omänskliga” på det sätt Cosford beskriver. Den likaledes välkände presidenten i ”The british pain society”, Dr Arun Bhaskar har i samma tidskrift bekänt färg:
”Palliativ vård räcker inte – vi kan och bör lagstifta om assisterat döende. --- Nya uppgifter avfärdar det ofta citerade argumentet att bättre finansiering eller tillgång till palliativ vård förnekar behovet av assisterat döende. Verkligheten vi måste acceptera är att det finns en betydande minoritet av terminalt sjuka patienter vars lidande inte kan kontrolleras ens av palliativ vård i världsklass.”
Märk väl att denne erfarne smärtläkare skriver ”… patienter vars lidande inte kan kontrolleras ens av palliativ vård i världsklass.”
Orkade inte resa
Björn Natthiko Lindeblad, som avled i måndags, orkade inte resa till Schweiz för att få dödshjälp, som förutsätter att patienten dels har närmare 250 000 kronor att tillgå, dels förmår översätta alla sjukhusjournaler till engelska. En av hans sista bilder på Facebook visar denne nästintill helt förlamade Natthiko i sin rullstol krökt över en liten kattunge. Jag vet inte om Natthiko gjorde reflektionen - men jag hoppas det - att detta lilla älskade sällskapsdjur på ålderns höst kommer att ha större möjligheter än Natthiko själv (!) att få dödshjälp när svåra sjukdomar kommer att drabba djuret.
En veterinär som INTE hjälper ett svårt och obotligt sjukt djur att avlida kan enligt lagen påräkna straffpåföljd, medan en läkare som på samma sätt faktiskt hjälper en svårt och obotligt sjuk människa kan bli åtalad för dråp eller medhjälp till dråp och dömas till fängelse.
Kommittén drar slutsatsen att 99,8 procent av dödsfallen genomfördes i enlighet med riktlinjerna
Belackarna av dödshjälp i debattens skyttegravar anser jag bygga sitt motstånd på bristande respekt för fakta och forskning. Motståndarna kan förvisso mena att Staffan Bergström står själv i en skyttegrav och strider för sin sak och sin övertygelse men då vill jag hävda med anspelning på titeln i Natthikos kongeniala bok: ”Jag kan ha fel”. Visst kan jag ha fel och dödshjälpen har visat sig spåra ur i flera länder men vilka? Belackarnas favoritargument är risken för ”det sluttande planet” (alltmera vidgade indikationer för dödshjälp), som enligt senaste forskning inte existerar i den omfattning samma belackare hävdar. Detta fenomen är framförallt studerat i Nederländerna. Där finns en kommitté som årligen övervakar och kontrollerar genomförandet av dödshjälp i landet. Rapporten från 2017 visar att 6 585 personer genomgått dödshjälp. Kommittén drar slutsatsen att 99,8 procent av dödsfallen genomfördes i enlighet med riktlinjerna. I endast 12 fall genomfördes inte dödshjälpen korrekt, enligt rapporten, och de fallen utreddes.
Stödjande rörelse
Det som Nederländerna väldigt klart kan dokumentera är den minskade tabuiseringen av dödshjälpen i landet. Det visar sig bland annat i tillströmningen till den organisation i landet som utgör en stödjande rörelse, NVVE, till förmån för bibehållandet av legal, frivillig dödshjälp. Nederländeerna har cirka 17 miljoner invånare och NVVE har totalt mer än 170 000 medlemmar. Jämför Sverige som har cirka 10 miljoner invånare, där systerorganisationen RTVD (Rätten Till en Värdig Död, där jag är riksordförande) har blott drygt 2 000 medlemmar.
Schweiz (och i någon liten mån Belgien men hittills inte Nederländerna) är det enda landet som tar emot utländska medborgare i behov av dödshjälp. Det har kallats ”dödshjälpsturism” i en bisarr ordblandning av ”död” och ”turism”. Under tiden före den svenska abortlagstiftningens tillkomst 1975 hade vi det lika bisarra (men betecknande) uttrycket ”abortturism” i Polen: bättre bemedlade svenska kvinnor med oönskade graviditeter kunde ordna kontakter med hugade gynekologer i Polen.
Respektera självbestämmande
I min framtida föreställningsvärld kommer vi i backspegeln att betrakta ”dödshjälpsturismen” av idag till Schweiz med samma förlägenhet och skam som vi nu betraktar ”abortturismen” till Polen innan 1975.
Låt oss hoppas att vi kan minnas Björn Natthiko Lindeblads mod och kärlek till det svenska folket när vi får en ”Lex Natthiko”, som respekterar döende patienters självbestämmande, autonomi och integritet, en lag som måste tillåta den frivilliga och självvalda dödshjälpen.
Låt oss lämna skyttegravarna.
Staffan Bergström Professor i internationell hälsa Karolinska Institutet