Begreppet ”normkritik” har varit flitigt förekommande i debatten om utbildning, kunskap, och kultur. Senast har begreppet figurerat i en diskussion i Svenska Dagbladet om hur det förflutna och andra kulturer bör presenteras på museer. Men normkritik är också en motsägelsefull teoribildning som förtjänar att granskas hårdare än vad som hittills varit fallet.
Ordet ”normkritik” ger sken av att man är kritisk till alla normer. Men i så fall måste detta inkludera också normen att man ska vara just normkritisk. Detta blir i så fall till en ny norm, nämligen normen att man ska kritisera alla normer – en norm som alltså inte kan förverkligas utan att säga emot sig själv.
Vilseledande retorik
Men detta är förstås inte vad normkritikerna menar. I själva verket är deras retorik vilseledande. Det visar sig nämligen att de alls inte är kritiska mot alla normer, utan bara mot sådana som de förknippar med ”exkludering”, medan de i stället bejakar normer som de ser som ”inkluderande”. Men om inkludering är bra och exkludering dåligt beror rimligen på vad det är som ska inkluderas och exkluderas.
Häromåret lät Niclas Lindberg, generalsekreterare för Svensk Biblioteksförening, meddela på Twitter att han inte ställde upp på ”tysthetsnormen” på biblioteken, eftersom den stred mot ”allas rätt att vistas på bibliotek”. Att kräva av människor att de ska avstå från stoj, stim och allmänt busliv på biblioteket är, som Lindberg mycket riktigt inser, att ”exkludera” fridsstörare. Men för vem är detta ett problem? Måste vi alltid vara landet som inte får säga nej?
Här kommer nästa logiska överraskning för normkritikern: Själva ansatsen till inkludering kommer förr eller senare att verka exkluderande. När det blir för mycket busliv på biblioteket så väljer de som vill läsa i lugn och ro att stanna hemma. De känner sig helt enkelt inte välkomna till biblioteket längre. Kontentan är att alla regler, vare sig de tillåter eller förbjuder något, kommer att vara exkluderande. Det är bara en fråga om vilka man vill exkludera, bokläsarna eller busarna.
Motsätter sig inte all exkludering
De normkritiska är alltså inte motståndare till all exkludering. Ett exempel på detta är Per-Axel Janzon, som fick lämna sin anställning vid Utbildningsradion efter att ha dristat sig att föreslå att man skulle granska själva doktrinen om normkritik normkritiskt. Janzon kom på kant med sina chefers ambition att sy ihop normkritik med identitetspolitik. Janzon redogör (Fokus 21 oktober 2016 och GP Debatt 2/10) för en utbildningsdag om mångfald, där radions anställda fick sig till livs att det var ett uttryck för afrofobi om ”vita reportrar” intervjuar afro-svenskar om just afrofobi. En annan gång var Janzons arbetsgivare bekymrad över att ”det saknades djupt troende medarbetare” på redaktionen. Som om bristen på religiösa fundamentalister i radiohuset skulle vara ett kvalitetsproblem.
Den normkritiska tanken här är att bara den som tillhör en viss grupp kan beskriva gruppen på rätt sätt. Vita kan inte beskriva icke-vita. Icke-troende kan inte beskriva troende. Men varför skulle inifrånperspektivet alltid vara det mest sanningsenliga eller givande? Är det bara Hitler och hans anhängare som kan skriva nazismens historia? En av de lärdomar som Freud bidrog med (hur vilse han än kan ha gått i andra avseenden) är att människor ofta är oförmögna att se sina egna drivkrafter, och att sanningen om såväl individen som gruppen kan fordra extern belysning.
Intoleransen blommar ut
Det är blandningen av det ogenomtänkta och intoleranta som gör normkritiken så betänklig. Intoleransen blommar ut i just den exkludering som man påstår sig vara emot: Per-Axel Janzon tvingades lämna sin anställning för att han var normkritisk på ett sätt som inte uppskattades av Utbildningsradion. Arbetsgivaren visade sig kapabel till just den sorts auktoritära ledarstil som annars förknippas med gångna tiders patronfasoner: ”Nu är det slutdiskuterat!” var det sista Janzon hörde från sin chef.
Normkritiken ter sig alltså inte ett dugg bättre än alla de förment begränsande strukturer som den påstår sig bekämpa. Den är bara ännu en i raden av intoleranta sektideologier, där man hellre har fel tillsammans än rätt ensam, hellre förbjuder diskussion än försöker komma upp med bra argument. Övertygelsen om rättfärdigheten i den egna positionen gör det lätt för normkritikerna att trampa på sina meningsmotståndare. Därför kunde Baker Karim, konsulent på Svenska Filminstitutet och förespråkare av normkritisk film, tillåta sig att kommentera Ann Heberleins diskussion av kulturella aspekter på nyårshelgens sexövergrepp på kvinnor i Tyskland med det föraktfulla: ”Någon borde medicinera henne” (DN 15.1). Så talar makten när den är övertygad om att den har vinden i ryggen.
Oförmögna till realism
Normkritikerna vill ta på sig rollen som de marginaliserades förkämpar. Men en ståndpunkt blir inte rätt bara för att den utgår från en förment diskriminerad grupps perspektiv. Normkritikerna förefaller mena att det viktiga är vem som säger vad, snarare än vad som sägs, vem som tjänar på det som sägs, snarare än sanningen i det som sägs – ungefär som när Jean-Paul Sartre tyckte att det var bäst att hålla tyst om Sovjetsystemets brister för att inte ”demoralisera arbetarklassen”. Men därmed blir man också oförmögen till realism, till att beskriva verkligheten med ”vårtor och allt”, för att citera Oliver Cromwell. Vad värre är, normkritikens drag av självrättfärdighet gör den benägen till just sådana exkluderingar som den utger sig för att bekämpa.
Per Bauhn
professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet