Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Nordeas risker orimliga för svenska staten

Fler borde tala om riskerna med Nordeas verksamhet. De är helt enkelt orimliga. Vi anser att det behövs en bankdelning där den gigantiska värdepappershandeln (inklusive derivaten) skiljs bort från statens ansvar, skriver Mats Lönnerblad, Bankrättsföreningen, och Ulf Sandmark, civilekonom.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det som hittills inte nämnts i den offentliga debatten är att Nordea är en så kallad globalt systemviktig internationell finansiell institution (GSIFI). Det innebär att Svenska statens åtagande i en bankkris går långt utöver den så kallade insättargarantin för Nordeas kunder. Enligt Sveriges EU-styrda regelverk får inte Nordea gå under eftersom det skulle kunna hota det internationella finanssystemet.

Statens betalningsansvar (inklusive rekapitalisering av det ägarkapital som eventuellt går upp i rök) är utsträckt till det mesta av bankens skulder och kapital som i svenska kronor är cirka 5 842 miljarder (133 procent av Sveriges BNP). I detta ingår Nordeas dotterbanker i våra grannländer, vilka banken vid årsskiftet 2016/17 utan att fråga om tillstånd slog ihop med den svenska moderbanken.

Vad som inte heller nämns är Nordeas derivataffärer. De syns knappt i balansräkningen, eftersom banken där deklarerar för mindre än en procent av sina nominella derivatvärden.

Svindlande summor

Enligt Nordeas årsredovisning för år 2016 (Not G18, sid 119-120) uppgick de till svindlande 72 000 miljarder kronor. Nordeas affärer uppgår därmed sammanlagt till cirka 18 gånger av Sveriges BNP.

Om blott 0,1 procent av dessa affärer går fel, behövs närmare åttio miljarder kronor för att på nytt rädda Nordea. Dessa summor skall ställas mot Nordeas beklagan över en bankresolutionsfond på nu sammanlagt 23 miljarder kronor .

Vi anser att riskerna för stat, näringsliv och samhälle måste minskas genom en bankdelning där den gigantiska värdepappershandeln (inklusive derivaten) skiljs bort från statens ansvar. Staten behöver bara garantera det som är direkt samhällsnödvändigt, nämligen bankernas affärsbanksdel för hantering av betalningar, konton och krediter.

Mats Lönnerblad

författare, ordförande i Bankrättsföreningen

Ulf Sandmark

civilekonom aktiv i Schillerinstitutet