Det som hittills inte nämnts i den offentliga debatten är att Nordea är en så kallad globalt systemviktig internationell finansiell institution (GSIFI). Det innebär att Svenska statens åtagande i en bankkris går långt utöver den så kallade insättargarantin för Nordeas kunder. Enligt Sveriges EU-styrda regelverk får inte Nordea gå under eftersom det skulle kunna hota det internationella finanssystemet.
Statens betalningsansvar (inklusive rekapitalisering av det ägarkapital som eventuellt går upp i rök) är utsträckt till det mesta av bankens skulder och kapital som i svenska kronor är cirka 5 842 miljarder (133 procent av Sveriges BNP). I detta ingår Nordeas dotterbanker i våra grannländer, vilka banken vid årsskiftet 2016/17 utan att fråga om tillstånd slog ihop med den svenska moderbanken.
Vad som inte heller nämns är Nordeas derivataffärer. De syns knappt i balansräkningen, eftersom banken där deklarerar för mindre än en procent av sina nominella derivatvärden.
Svindlande summor
Enligt Nordeas årsredovisning för år 2016 (Not G18, sid 119-120) uppgick de till svindlande 72 000 miljarder kronor. Nordeas affärer uppgår därmed sammanlagt till cirka 18 gånger av Sveriges BNP.
Om blott 0,1 procent av dessa affärer går fel, behövs närmare åttio miljarder kronor för att på nytt rädda Nordea. Dessa summor skall ställas mot Nordeas beklagan över en bankresolutionsfond på nu sammanlagt 23 miljarder kronor .
Vi anser att riskerna för stat, näringsliv och samhälle måste minskas genom en bankdelning där den gigantiska värdepappershandeln (inklusive derivaten) skiljs bort från statens ansvar. Staten behöver bara garantera det som är direkt samhällsnödvändigt, nämligen bankernas affärsbanksdel för hantering av betalningar, konton och krediter.
Mats Lönnerblad
författare, ordförande i Bankrättsföreningen
Ulf Sandmark
civilekonom aktiv i Schillerinstitutet