Sverige har haft en extrem utveckling när det gäller att minska kontantanvändningen. Inget annat land har varit så tillåtande inför bankernas utfasning av kontanter. Andra länder uppfattar oss nästan som galna när vi inte inser riskerna i detta.
Bankerna vill gärna att människor bara använder sig av kort. Dels kan de ta betalt både från kortinnehavaren och från handeln, dels slipper de kostnaderna för att hantera kontanter. Kunderna och handeln gör jobbet, medan banken tar hem vinsten.
Sårbarhet
Att bankerna har fått möjlighet att driva denna utveckling beror ytterst på politiska beslut. Det har setts som enbart positivt med en ökad digitalisering och ingen har tänkt på riskerna.
Det senaste året har vi fått uppleva sårbarheten vid ett större strömavbrott. IT-bedrägerier och hackning av kortnummer fortsätter att drabba både företag och enskilda. Vi vet också att det är långt ifrån okomplicerat att låta betalningsströmmar helt kontrolleras av utländska aktörer.
Insikten om detta har på senare tid nått politiken. Riksdagspartier från höger till vänster har slutit upp och det finns idag en medvetenhet om att det är en farlig utveckling. Kontanterna behöver finnas kvar som ett betalmedel i Sverige.
Mest akut är ändå frågan hur alla de människor som inte kan eller vill använda digitala betalmedel ska kunna hantera sin vardag om kontanter inte finns. Enligt Internetstiftelsen är det idag runt en miljon människor som lever i digitalt utanförskap i Sverige. Till den gruppen ska läggas personer med särskilda funktionshinder och förföljda eller hotade personer som inte kan eller vill använda digitala betalmedel. För alla dessa grupper är kontanter ett tryggt och säkert betalmedel.
Insikten om detta har på senare tid nått politiken. Riksdagspartier från höger till vänster har slutit upp och det finns idag en medvetenhet om att det är en farlig utveckling. Kontanterna behöver finnas kvar som ett betalmedel i Sverige.
Innan jul antog riksdagen i stor enighet en ny lag som kräver att alla större banker ska ha kontantservice i hela landet. Syftet med lagen var att säkra en infrastruktur så att kontanthanteringen ska fungera överallt. För handeln, särskilt i glesbygd, är möjligheten att kunna lämna in dagskassor helt avgörande för att kunna ta emot kontanter.
Miss i lagstiftningen
Lagen innebär att handeln har möjlighet att lämna in sina pengar, vilket sker genom serviceboxar eller motsvarande. Den innebär dock inte att vanliga kunder har rätt att sätta in och ta ut kontanter, vilket Nordeas beslut att stänga kontantkontoren tydligt illustrerar.
Man kan möjligen se det som en miss i lagstiftningen, att de inte tänkte på att bankerna skulle försöka minimera sin insats. Å andra sidan borde bankerna själva förstå riksdagens ambition att säkra kontanternas ställning i Sverige. Deras agerande blir nu ungefär som den trotsiga tonåringens: ”…men du sa faktiskt inte att vi inte fick göra så.”
Formellt har Nordea naturligtvis rätt att göra som de vill. Vad beslutet visar är därför att om staten hade haft kvar sitt ägarskap skulle den politiska viljan kunnat få genomslag utan lagstiftning. Då hade styrelsen kunnat bestämma att banken ska ha kontantservice för kunderna, att det är en kärnuppgift för en bank. Om åtminstone en av de svenska storbankerna på det sättet aktivt hade värnat kontanthanteringen så skulle de kunder som så önskar kunna välja just den banken.
När svenska staten sålde sitt innehav i Nordea lät man inte bara banken hamna i utländska händer. Det innebar också att politiken släppte ifrån sig ett viktigt verktyg för att kunna styra bankernas agerande på den svenska marknaden.
Sveriges Riksbank skapades en gång i tiden just för att få kontroll på bankernas oansvariga beteende. Nu, precis som då, ser vi att utan politisk styrning agerar bankerna bara i eget intresse och tar varken ansvar för en fungerande betalmarknad eller andra övergripande samhällsintressen. Än mindre bryr de sig om vanliga, enkla kunder. Det är vad Nordeas beslut att avveckla sin kontantservice just idag visar.
Björn Eriksson, talesperson för Kontantupproret