Ni har tagit ifrån dem rätten till ett liv

Revideringen av Sveriges asylpolitik har ändrat förutsättningarna radikalt för tonåringar på flykt. Hur fostrar vi ett folk till medmänsklighet och god samhällsanda genom att stänga ute de svagaste, genom att vägra de hotade skydd? skriver Matilda Brinck-Larsen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

    <strong>Matilda Brinck-Larsen,</strong>huvudansvarig
    <br> Lag C Agape samt verksamhetschef boende för ensamkommande Reningsborg
   </br>
Matilda Brinck-Larsen,huvudansvarig
Lag C Agape samt verksamhetschef boende för ensamkommande Reningsborg

Vi kan kalla honom Ali. Pojken jag mötte redan 2011. I dagarna kom han in på läkarprogrammet, här i Göteborg. Jag är så stolt att jag kan spricka. Över Ali, över oss, över det land som tog emot honom och har låtit honom bygga sig en tillvaro. Vi firar, jag gläds med honom, men det skaver i själen. Det finns en annan sida av min och hans verklighet också. En mörk.

I min närhet i dag har jag också en annan pojke, låt oss kalla honom Mohamed. Han kom 2015. Hans framtid är oviss. Han tog sin tillflykt till samma land, togs emot av samma människor, men hans förutsättningar är långt ifrån desamma. Revideringen av Sveriges asylpolitik har ändrat förutsättningarna och Mohamed (och många med honom) har hamnat i kläm.

ANNONS

Identisk historia

När Ali kom var han femton, han flydde från Iran dit hans mamma flytt med honom och systrarna, sedan hans pappa blivit dödad. Han växte upp i Iran, men som tonårig afghansk pojke blev det för farligt. Hans mamma beslutade sig för att försöka sätta honom i säkerhet. Efter månader på flykt, övergrepp och osäkra transporter fick vi honom äntligen till oss. Han var trasig, men han var här och vi hade ett värdigt mottagande för honom.

Mohameds historia är nästan identisk. Faderslös, mamma som försökt skydda i Iran, ohållbar situation när tonåren inföll och flykt under vidriga förhållanden, genom ett iskallt Europa. Men när Mohamed kom, bara ett par år efter Ali, hade asylpolitiken reglerats. Mohamed, som var femton när han kom, blev arton över en natt, när han godtyckligt åldersuppskrevs av Migrationsverket. Han fick avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, som en direkt konsekvens av de nya reglerna.

Traumatiserad tonåring

Som nybliven ”artonåring” flyttades han snart från omsorg till förvar och därifrån var steget inte långt till psyket och sedan gatan. Ja, ni läste rätt, gatan. En traumatiserad femtonåring på gatan.

Där Ali fick vård, stöttning och hjälp, har Mohamed fått fortsätta kämpa och fly. Hur går det ihop? Välfärdsstaten Sverige, mitt älskade land? Vart är du på väg?

ANNONS

Många av ungarna som kom 2010-11 har i dag passerat genom gymnasium eller kommit igång i förvärvsarbete. Det tog i snitt fyra månader från de att de kom tills de fick besked om sina uppehållstillstånd, de flesta fick stanna. De har inkluderats i vårt fantastiska välfärdssystem. Deras resa har varit tuff, men de har fått stöd. Vi har erkänt deras rätt till liv. Vi har axlat vårt ansvar som världsföräldrar.

Ungarna som kommit 2015 och senare har blivit fråntagna den rätten. Staten Sverige, kommunen, som också är min, och myndigheterna som haft ansvar i mottagandet har tagit ifrån dem rätten till ett liv. Det är oförlåtligt. Processerna kring uppehållstillstånd tar nu år. Åldersuppskrivningar, avslag och utvisningshot har blivit vardag. Ungarnas bakgrund är densamma, deras framtid en annan.

Jag jobbar fortfarande med mottagandet, men inte i kommunal regi. Det gick inte längre att försvara. Systemet är på väg att monteras ner, gränserna är stängda. Det har förstört min syn på den välfärd jag vuxit upp i och värderat högt. Är den inte till för alla, vem är den då till för?

Blod på dina händer

Den senaste tiden höjer alltfler sina röster och ifrågasätter den politik som med berått mod skickar barn i döden. Det är på tiden. Vi måste vakna. Ryta ifrån. Vägra.

ANNONS

Sverige. Du har blod på dina händer nu. Blod som aldrig går att tvätta bort. Och du fortsätter att blunda, stänga, avvisa. Hur fostrar vi ett folk till medmänsklighet och god samhällsanda genom att stänga ute de svagaste, genom att vägra de hotade skydd? Hur förklarar vi för kommande generationer att vi offrade barn på politikens altare?

Vi kan kalla de här pojkarna Ali eller Mohamed. Men egentligen hade det varit nyttigare att kalla dem Pelle, Axel eller kanske Jonatan. Det hade skavt lite extra då, eller hur? Jag har de här två pojkarna nära. Jag har klivit in där deras mammor tvingades släppa, av rädsla för deras liv. En på väg att bli läkare, en skickas till döden.

Skäms Sverige, älskade land. Skäms.

Matilda Brinck-Larsen

huvudansvarig Lag C Agape samt verksamhetschef boende för ensamkommande Reningsborg

ANNONS