Efter regeringsuppgörelsen har Sverigedemokraternas offerkofta vädrats oftare och mer offentligt än vanligt.
De andra partierna isolerar oss! ropar politiker från SD som vill ha mer inflytande i riksdagen.
Ingen lyssnar på oss, ropar arga röster i sociala medier.
Den här tidningens politiska redaktör, Alice Teodorescu, gick extra långt när hon i teve-programmet Ekdal och Ekdal antydde att oviljan att göra upp med SD var ett hot mot själva demokratin. Låt oss nu en gång för alla reda ut detta: Sverigedemokraterna är inte alls isolerade. Tanken bygger på en myt. I bästa fall en vandringssägen. I sämsta fall ett rent falsarium.
För det första bygger demokratin på att de partier som människor röstar på (om de lyckas samla över fyra procent) ska komma in i riksdagen.
SD sitter i riksdagen.
Där kan de debattera, samtala och agitera. Ofta är de vågmästare, som när de i höstas röstade igenom Moderaternas och Kristdemokraternas budget. Eller när de stödde den röd-gröna regeringens förslag om att riva upp den så kallade Lex Laval.
Däremot vill de flesta andra partier inte förhandla med dem, eller göra sig beroende av dem för att behålla makten.
Men det är något helt annat.
Det där med isolering är bara något högerextrema populistiska partier odlar för att bekräfta sin självbild. Så av med offerkoftan. Den börjar bli lite sliten.
När Reinfeldt var statsminister hade Socialdemokraterna mycket begränsat inflytande av det enkla skälet att Reinfeldt hittade andra majoriteter att luta sig emot. Vad gjorde de röd-gröna partiernas ledare då? Putade de med underläppen och surade för att Reinfeldt ”isolerade” dem? Nej, de accepterade den parlamentariska demokratins spelregler och fortsatte argumentera för sin egen politik.
I den breda offentligheten är Sverigedemokraterna ännu mindre isolerade. Det går i dag knappt att slå på ett nyhetsprogram i teve utan att det står en sverigedemokrat där och debatterar med en liberal eller vänsterpartist eller miljöpartist. Det är så medielogiken fungerar. De som står för ytterligheterna i politiken har lättare att komma fram. Politiker som resonerar och prövar för- och nackdelar är inte lika underhållande.
På vänsterkanten är folk sura på den utvecklingen. De säger att det är en ”normalisering” av högerextrema åsikter.
Det kanske det är. Personligen tycker jag att röster som uppenbarligen finns ute i samhället också bör höras i offentligheten.
Men de hörs ju!
Det där med isolering är bara något högerextrema populistiska partier odlar för att bekräfta sin självbild.
Så av med offerkoftan. Den börjar bli lite sliten.
Jesper Bengtsson
skribent och författare, kommenterar politiken ur ett socialdemokratiskt perspektiv