Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nalin Pekgul: Nalin Pekgul: Kommunals kvinnor diskrimineras

De låga lönerna för Kommunals kvinnor är ren diskriminering. Det är inte acceptabelt att bygga en välfärdssektor på dessa villkor, skriver Nailin Pekgul, ordförande för s-kvinnor.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I vår inleds avtalsrörelsen för cirka 700 000 anställda i kommun och landsting. Två stora orättvisor för kvinnor i dagens samhälle är dels den ofrivilliga deltiden och dels de låga lönerna som finns inom den kommunala sektorn.
Kvinnorna släpar efter i lönestatistiken och de typiska kvinnoyrkena präglas ofta av deltidsanställningar och hög sjukfrånvaro. Personalomsättningen är väldigt hög, vilket får konsekvensen att allt fler behöver rekryteras. Rekryteringsbehovet skulle minska om personalen fick acceptabla arbetsvillkor så att de stannade kvar.
Arbetslivets villkor är avgörande för ett jämställt samhälle. Rätten till arbete och jämlikhet i ett förhållande är avgörande för att kunna vara fri, kunna bryta sig loss ur ett destruktivt förhållande eller ta lika ansvar för familjens försörjning. Men Sverige ser inte ut så i dag.
Fler deltidstjänster
När jag träffar undersköterskor och vårdbiträden berättar de ofta om hur landstingen och kommunerna effektiviserar vården och omsorgen genom att tvinga dem att gå ner i arbetstid och inför fler deltidstjänster.
Återigen ser vi exempel på hur kvinnor inte betraktas som familjeförsörjare utan förväntas vara flexibla och pussla med tiden för att räcka till för allt och alla.
I arbetslivet har kvinnor generellt sämre villkor än män. De allra sämsta villkoren har LO:s kvinnor. Det ser vi inte minst när det gäller löner och ofrivilligt deltidsarbete.
Kommuner och landsting, även när de är socialdemokratiskt styrda och borde spegla våra värderingar, är absolut inte den bästa arbetsgivaren.
Trots låga löner och snålt tilltagen personalstyrka, känner personalen i vård, skola och omsorg stort ansvar för verksamheten. De anstränger sig för att skola och dagis ska fungera bra för våra barn och för att de gamla och sjuka ska bli väl omhändertagna.
I samband med Kommunals strejk år 2003 visade flera socialdemokratiska kommunalråd förståelse för kommunalarbetarnas krav men var bekymrade över att högre löner skulle försämra kvaliteten i verksamheterna. Med en sådan argumentation tycker jag inte att de tar sitt arbetsgivaransvar.
Kommunalråden ska organisera den välfärd vi är beredda att betala för och inte begära att Kommunals kvinnor ska subventionera vår välfärd med låga löner.
Inte hållbart
Vården och omsorgen behöver snart rekrytera ny personal. Låglönelinjen är inte hållbar på sikt. Många som i dag arbetar i omsorgen kommer att gå i pension de närmaste åren och de äldre som behöver omsorg blir allt fler. Men unga människor kommer inte att lockas att välja vård- och omsorgsyrken om lönerna fortsätter att vara lägre än i andra yrken med jämförbara kvalifikationskrav. Och ju längre tid vi skjuter problemen framför oss desto svårare blir det att rätta till det. För det tar tid att utbilda nya lärare och undersköterskor. Därför kan vi inte acceptera att välfärdsyrken stämplas som slitsamma och dåligt betalda.
Medlingsinstitutets generaldirektör Anders Lindströms uttalande om att den offentliga sektorn måste hålla nere lönerna slår hårdast mot kvinnor. Det är inte Kommunals kvinnor som skall finansiera vår välfärd.
Värderas lägre
Kvinnor drabbas av två orättvisor när löner sätts. Dels värderas typiska kvinnoyrken lägre än mansyrken och dels får kvinnor av oförklarliga skäl ofta lägre lön än män i samma yrke. Därför vill Akademikerförbundet SSR och SKTF nu se reella åtgärder för att komma tillrätta med osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. De vill skriva in i avtalen att arbetsgivaren i samarbete med facket varje år gör en lönekartläggning med analys och åtgärdsplan så som jämställdhetslagen kräver. Därigenom blir det ännu tydligare att arbetsgivare måste arbeta aktivt för jämställda löner.
Det är anmärkningsvärt att man i en politiskt styrd verksamhet inte har följt jämställdhetslagen och att fackförbunden måste kräva att arbetsgivarna ska skriva in åtgärder för att komma åt osakliga löneskillnader i kollektivavtalen.
De sämre lönerna och arbetsvillkoren i kvinnodominerande yrken är ren diskriminering. Det är inte acceptabelt att bygga en välfärdssektor på dessa villkor.
I ett land som styrs av feminister är det inte rimligt att ha löneskillnader mellan kvinnor och män. Det är inte heller försvarbart att det systemet upprätthålls i kommuner och landsting.