Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Begravningsgudstjänst för Fadime Sahindal i Uppsala domkyrka i Uppsala 2002. Bild: Mark Earthy/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

När får vi en regering som på allvar avskaffar hedersförtrycket?

Efter sjutton år av massiva insatser vore det rimligt att förvänta sig att hedersförtrycket mot ungdomar kraftigt gått tillbaka. Men det är tvärtom, skriver Nätverket mot hedersrelaterat våld.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Efter den tragiska mordet på Fadime Sahindal (2002) och dåvarande integrationsministern Mona Sahlins erkännande att ”vi har svikit invandrarflickorna”, har hundratals miljoner kronor investerats i otaliga projekt och utbildningar för alla möjliga myndigheter och skolor, i syfte att bekämpa hedersvåldet. Nu, efter sjutton år av massiva hedersinsatser, vore det rimligt att förvänta sig att hedersförtrycket mot ungdomar kraftigt gått tillbaka. Det är tvärtom. Alla utredningar visar att könssegregation och hedersförtryck fortsätter att breda ut sig. Att integrationspolitiken slagit in på fel väg hade man nästan kunnat förutse redan före mordet på Fadime.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

När Fadime, kämpandes med tårar, avslutade sitt tal, reste sig från en skakad publik den Kurdiska riksförbundets ordförande och kallade henne för en ”förrädare”.

Den 26 april 2001 på kvällen blev Rädda Barnens stora föreläsningssal på Torsgatan i Stockholm fullsatt med engagerade människor som för första gången fick lyssna på gynekologprofessor Mark Bygdeman om varför han ”syr ihop” mödomshinnor som inte finns. Den hemliga gästen som kompletterade professorn genom att berätta om sitt liv var Fadime. När hon, kämpandes med tårar, avslutade sitt tal, reste sig från en skakad publik den Kurdiska riksförbundets ordförande och kallade henne för en ”förrädare” som smutskastar det kurdiska folkets goda rykte och tågade ut från salen. När han uppmanades att komma tillbaka för att lyssna på svar från panelen kallade han dem för rasister och gick.

I den laddade stämningen var det flera som insåg att det råder svåra interetniska konflikter mellan nationalister, traditionalister och kulturens förnyare, konflikter som ingen ville se eller tala om. Hur länge skall hederskulturer hindra ”invandrartjejers lika rättigheter”, frågade Fadime otåligt. Svaret var givet – det är upp till regeringen. De kan välja att klara uppgiften på ett par år, förutsatt att feghetens politik – som Sahlin beskrev så ärligt – upphör. Men låter man hedersetiken permanentas hos de växande manliga etniska föreningar och samfund som vid minsta kritik drar fram ”rasistkortet” då blir kampen för lika rättigheter ett evighetsprojekt.

Flera grundläggande förslag för att komma åt hedersvåldets rötter har lagts på hyllan hos en lång rad ansvariga statsråd. Låt oss minnas två av dem.

Flera grundläggande förslag för att komma åt hedersvåldets rötter har lagts på hyllan hos en lång rad ansvariga statsråd. Låt oss minnas två av dem. Redan 1993 påtalade författaren och feministen Eva Moberg behovet av ett samhällskontrakt för nyanlända. När folk från könsapartheidsdiktaturer, där kyskhetsbrott kan medföra dödsstraff, där feminister och homosexuella fängslas, kommer till ett land där homosexuella gifter sig i kyrkor och feminister sitter i regeringen, då borde man i ärlighetens namn få veta att mångkultur välkomnas – dock utan en hedersetik, som knyter kravet på döttrars föräktenskapliga oskuld till släktens heder. Hedersetiken är inte genetiskt grundad, den får lämnas vid gränsen, på samma sätt som kvinnor från väst måste uppföra sig moraliskt ”korrekt” och ta på sig slöjan när de åker till teokratier. Demokratikämpar som flyr från könsapartheid skulle kunna slippa att fortsätta kämpa mot hedersvåldet också i Sverige. Traditionalister skulle också pusta ut när de inser att hedersetiken inte fungerar i en individcentrerad demokrati. I dag upplever många att ”svenskarnas besatthet” av jämställdhet fungerar som en kolonial attack på gamla traditioner och deras barn förvandlas till ett slagfält mellan skolan och hemmet. Det hade kunnat förebyggas om flickors rätt till sina kärleksrelationer oberoende av äktenskap, religion och könstillhörighet, hade varit grunden till ett bindande samhällskontrakt sedan tjugo år. Hedersmännen kan också tänka, de borde inte behandlas som lågbegåvade.

Därefter, trots starka protester från rörelsen, avskaffades förslaget och man följde regeringens bevisligen kontraproduktiva policy, att inte lägga sig i de andras (heders-) kulturer.

Det andra förslaget om att regeringen borde tillsätta en liten expertgrupp som arbetar med normer och värderingar kring barns- och kvinnors rättigheter, med fokus på etniska föreningar och samfund där man kultiverar oskuldsetiken, avvisades lika konsekvent. Detta rekommenderades av Kofi Annan (9/9 2002, United Nation News) och framfördes i Sverige av Rädda Barnens Dialogprogram, så länge den modiga ordföranden Annika Åhnberg ledde organisationen. Därefter, trots starka protester från rörelsen, avskaffades förslaget och man följde regeringens bevisligen kontraproduktiva policy, att inte lägga sig i de andras (heders-) kulturer. Fadimes fråga ”varför skall vi behöva föreslå sådana självklarheter?” hänger kvar i luften än i dag.

Men den slagkraftiga Metoo-rörelsen har inte heller fått igång en liten syster-Metoo med slogan ”spräck myten om mödomshinnan” som Eva Moberg uppmanade till redan på 80-talet.

Det gångna årets internationella kampanj Metoo tände nytt hopp i kampen mot våld. Hollywoodstjärnornas engagemang för kvinnors rättigheter har stor betydelse i en mer eller mindre mediastyrd värld. Därför kunde man hoppas på att någon av dessa stjärnor även kommer ihåg de hundratals miljoner flickor som kontrolleras av sin släkt och statliga officiella moralpoliser. Det ansedda forskningsinstitutet PEW beräknar att 94 procent av människor i delar av Asien och hela Mellanöstern fördömer relationer före äktenskap. I sin senaste bok, Sex och lögner (2018) beskriver Leila Slimani att i Marocko – ett liberalt land i sammanhanget – är förbudet mot zina (otukt) inte bara en moralisk fråga utan också en statlig angelägenhet som tvingar samhället att leva i lögn. Det föräktenskapliga kärleksförbudet genererar tusentals hedersmord, självmord och oräkneliga familjers sönderfall. Men den slagkraftiga Metoo-rörelsen har inte heller fått igång en liten syster-Metoo med slogan ”spräck myten om mödomshinnan” som Eva Moberg uppmanade till redan på 80-talet. För att förebygga eventuella antifeministiska reaktioner hade man även kunnat balansera en i viss mån ensidig Metoo-kampanj genom att lansera en broder- Metoo för pojkar som också blir våldtagna. Inte bara av katolska präster eller bacha bazi-systemet (sexslaveri för pojkar i Afghanistan) utan också i idrottsklubbar och i militären världen över.

Också den svenska Metoo-rörelsen, som stöds av regeringen, glömde att inkludera de hundratusen ungdomar som växer upp med hedersnormer i Sverige.

Också den svenska Metoo-rörelsen, som stöds av regeringen, glömde att inkludera de hundratusen ungdomar som växer upp med hedersnormer i Sverige. Prominenta skådespelare som Lena Endre, Helena Bergström och andra som engagerade sig i Metoo har inte heller startat en liten syster-Metoo till Fadimes minne för ”invandrartjejers lika rättigheter” – gärna i Rinkeby, Rosengård eller Bergsjön. Med stöd av prinsessan Viktoria – som var där på Fadimes begravning – hade man kanske kunnat påverka regeringars orubbliga motstånd mot att lägga sig i hederskulturer för att förhindra kommande hedersbegravningar.

Den feministiska regeringens utrikesminister hade också kunnat lansera en syster-Metoo i FN mot könsstympning som berör cirka 200 miljoner flickor och en annan liten Metoo mot barnäktenskap som berör över 700 miljoner ungdomar. Nej, att agera mot en ”toxic mixture of culture and religion” som den muslimska feministen Mona Eltahawy säger, det ville man inte nu heller. Där går systerskapets gränser. Moment 22?

Att undvika ”rasistkortet” till varje pris och inte vilja lägga sig i ”de andras” kulturer har kostat samhället otaliga tragedier, utbyggnaden av parallella samhällen och jihadism som genererat mer invandrarfientlighet.

Politik är att vilja sa Palme. Men att inte vilja är också politik. Att undvika ”rasistkortet” till varje pris och inte vilja lägga sig i ”de andras” kulturer har kostat samhället otaliga tragedier, utbyggnaden av parallella samhällen och jihadism som genererat mer invandrarfientlighet. De utsatta ungdomarna får fortsätta att vänta på en statsminister som ser till att mänskliga rättigheter går, även i praktiken, före religiösa och kulturella rättigheter. Sjutton år efter Fadime känns det som en väntan på Godot.

Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld:

Samiran Ishak

socialpedagog

Seyran Duran

ordförande Kurdistans kvinnoförbund

Maria Rashidi

ordförande Kvinnors Rätt

Ida Lind

tandsköterska

Nicklas Kelemen

etnolog