Jag bortser nu från de innehållsliga hemskheterna och nöjer mig med att kommentera ordvalet. Först används flickor om de båda tonåringarna, sedan tjej om en av dem.
Det finns tusentals notiser där orden flicka och tjej förekommer. Många journalister har tvekat vid tangentbordet: Ska jag skriva flicka eller tjej, pojke eller kille?
Om vi vänder oss till Svensk ordbok (finns på svenska.se), förklaras tjej som ”(vardagligt) ung flicka” medan kille får beskrivningen ”(vardagligt) pojke”. Tjej och kille beskrivs som vardagliga alternativ till flicka och pojke. Skillnaden är alltså stilistisk. Ibland uttrycker man sig vardagligt, ibland neutralt och ibland formellt.
Men det är inte bara en stilskillnad mellan orden. Det finns också skillnader som har att göra med vad orden syftar på (betydelseskillnad) snarare än i vilket sammanhang de används (stilskillnad).
Om en grupp studenter gjort en undersökning i en högstadieklass och skrivit att ”det var 12 tjejer och 14 killar i klassen”, brukade jag fråga om de inte skulle skrivit flickor och pojkar i stället. Svaret blev oftast: ”Nja, på lågstadiet kanske”. De här studenterna ser följaktligen en åldersskillnad mellan flickor och tjejer.
Ett annat belägg för att det rör sig om en åldersskillnad har jag från min dotter, som 8–9 år gammal frågade: ”Pappa, när blir jag tjej?” Hon såg med spänning fram emot att bli tjej och därmed få lite större frihetsgrader, precis som de äldre tjejerna på gården.
Tendensen i språket är numera att användningen av tjej och kille allt oftare används om små barn. Det känns naturligare med ”en tjej/kille på 3” än ”en flicka/pojke på 13”.
Så här har det inte alltid varit. För 50–60 år sedan var flicka och pojke de ord som alltid användes i skrift (åtminstone i offentlig skrift). När vi skrev uppsats i skolan på 60-talet skrev vi pojke och flicka även om tonåringar. Tjej och kille hörde hemma i talspråket. Då var skillnaden mellan orden stilistisk.
Men skillnaden mellan flicka och tjej, pojke och kille har inte bara med ålder och stil att göra utan också med beteendet. Tjejer och killar uppfattas och beskrivs som tuffare och djärvare än flickor och pojkar. ”En uppkäftig tjej” låter mer naturligt än ”en uppkäftig flicka”.
I nyheterna spelar det roll om den som åsyftas är offer eller förövare. Jag läste notisen ”15-årig pojke död efter knivskärning”. Där ligger kanske pojke närmare till hands än kille. Omvänt skulle nog kille passa bättre i en fras som ”15-årig kille häktad för mord”.
Vad jag vill poängtera här är hur mycket detaljerad kunskap vi har om de här ordens betydelse och användningsmöjligheter. Mycket mer än vad som ryms i en ordboksartikel. Det är sådant man kan fundera på vid sidan om att begrunda det fasansfulla innehållet i notiserna.