Vi kan i stort sett varje dag läsa om att andelen barn och unga som upplever psykiska besvär ökar. Antalet självmord har totalt sett minskat men för unga har de tvärtom ökat med cirka en procent årligen de senaste decennierna. Varje år vårdas cirka 5000 unga för självmordsförsök. Enligt Socialstyrelsen begick förra året 168 barn och unga självmord. Det är skrämmande och alldeles för höga siffror.
Socialstyrelsen har sammanställt mer oroväckande statistik. Nära 1000 orosanmälningar om barn görs per dag. Antal barn som behandlas för depression och ångest har ökat kraftigt, likaså förskrivning av antidepressiva läkemedel. Det föreligger tydliga skillnader för vård mellan regionerna. Ungdomar vårdas allt oftare för bruk av cannabis och andra substanser. Sammanställningen visar att i över hälften av kommunerna saknas kunskap för genomförandet av samordnade planer med barn och vårdnadshavare.
Hög personalomsättning
För ett tag sedan visades ett inslag i SVT:s Agenda där det berättades att unga kan få vänta i upp till två år på ett första besök hos BUP. Tusentals står i kö. Mottagningarna träffar i genomsnitt 1,5 patient per dag och anställd. Rapporten Psykiatrin i siffror påvisar att BUP i flertalet regioner har en mycket hög personalomsättning, men inga slutsatser kring orsaker eller åtgärder redovisas. Regionerna har svårt att rekrytera personal. Sammantaget leder detta till problem med kompetensförsörjning, bristande kontinuitet och ett urholkat förtroende för vården. För unga som behöver mer vård och tillsyn och placeras i så kallade HVB-hem rapporterade IVO nyligen om stora brister såsom våld, otillåtna metoder, droganvändning och att de unga ser placeringen som förvaring. Detta har även bekräftats i debattartiklar av unga med egen erfarenhet, exempelvis i Aftonbladet den 4 december.
Ingen behandlande vård
Jag har personlig erfarenhet av detta undermåliga system. Mitt barn tog sitt liv 17 år gammal efter att i många år ha lidit av psykisk ohälsa. I journalanteckningarna har 392 möten noterats. En del av dessa var möten av behandlande karaktär, ofta utan evidensbaserad metod. 38 orosanmälningar gjordes till Socialtjänsten och han tvångsvårdades vid tre tillfällen. Ingen behandlande vård gavs under dessa inläggningar utan hade enbart en stabiliserande funktion. Vare sig socialtjänst eller BUP fångade upp honom efter utskrivning. De få behandlande insatser vården bidrog med var inte evidensbaserade eller adekvata i förhållande till hans behov. Insatserna motsvarade inte utlovad kvalitet och ingen instans agerade på återkoppling. Den enda insats med effekt - en kontaktperson i form av en psykolog, togs efter kort tid bort trots löfte om långsiktighet. Vi gavs inte möjligheten att vara delaktig vid utformningen av vården. Istället fick vi privat söka upp skolor, behandlingshem, familjeterapi och behandlingsformer.
Socialtjänsten agerade inte ens på den orosanmälan där det tydligt framgick att vår son var för sjuk för öppenvården
Vi lämnade förslag till socialtjänsten som rann ut i sanden på grund av bristande uppföljning och långa beslutsprocesser. Socialtjänsten agerade inte ens på den orosanmälan där det tydligt framgick att vår son var för sjuk för öppenvården. Eftersom ingen relevant vård gavs började min son att självmedicinera och fick en missbruksproblematik. All vård stoppades som en konsekvens av detta.
Medierapporteringens fokus är att kötiden till BUP är det största hindret till vård. Att tillsätta resurser till dysfunktionella organisationer räcker inte. Det krävs omfattande och strukturella förändringar för att vända den negativa utvecklingen.
Inte systematiskt
Regeringen har i uppdrag att se över förutsättningarna för vården. Arbetet sker dock inte tillräckligt fort och inte heller tillräckligt omfattande och systematiskt. Följande behöver säkerställas:
– Offentliga aktörer som BUP och socialtjänst behöver effektiviseras och kvalitetssäkras.
– Personalen behöver kompetensutvecklas. Personalomsättningen måste minskas för kontinuitet och kompetensförsörjning.
– Nationella riktlinjer och evidensbaserad behandling behöver implementeras så likvärdig och kvalitativ vård ges.
– Kompetens och rutiner vid samsjuklighet behöver stärkas.
– Patienter och vårdnadshavare måste delges möjliga behandlingsformer samt dess innehåll för delaktighet i utformning av vården.
– Anhöriga till barn med psykisk ohälsa måste ges adekvat stöd.
Förlorad tid
Vi vet att förhållanden under barn- och ungdomsåren har betydelse för hälsan hela livet. Förutom det mänskliga lidandet medför psykisk ohälsa förlorad tid och utveckling som aldrig kan tas igen. Långsiktigt och systematiskt arbete av samtliga aktörer inom barn- och ungdomspsykiatrin krävs. Barn och unga är en särskilt utsatt grupp som har åsidosatts alldeles för lång tid. Låt oss se en nystart och intensifiering i arbetet med psykisk ohälsa hos våra barn och unga. Inga barn ska behöva lida eller dö på grund av brister inom vården. Ingen ska behöva se självmord som enda utvägen.
Maria Lorentzon, vårdnadshavare och volontär i Suicide Zero