När israelerna firar sin självständighetsdag, hade också palestinierna kunnat fira sin. Åren 1947–1948 förkastade emellertid de arabiska ledarna FN:s resolution om två stater för två folk och valde krig framför samexistens. Allt sedan dess talar man från palestinsk sida om Israels grundande som “Nakba”(”Katastrofen” på arabiska). Ett perspektiv som utesluter tanken på varje kompromiss och möjlighet till försoning för att i stället uppmana till fortsatt kamp och våld.
Man behöver inte vara expert på ämnet för att inse omfattningen av den historiska och arkeologiska bevisning som illustrerar en kontinuerlig judisk närvaro i Israels land från Bibelns tid och fram till våra egna dagar – också sedan de arabiska invasionerna på 600-talet. Icke desto mindre tillåts myten om Nakba, den judiska närvaron som en “katastrof” till följd av 1948 års krig, och konspirationsteorier om judisk kolonisation överskugga 4 000 år av oavbruten judisk historia.
Bortsett från att man osynliggör det judiska folkets historia som områdets ursprungsbefolkning, tjänar talet om Nakba också till att dölja de händelser som direkt föregick och följde på 1948 års självständighetskrig.
Det går helt enkelt inte att bortse från det faktum, att medan världens judar och den judiska befolkningen i det brittiska mandatet accepterade 1947 års delningsplan för en arabisk och en judisk stat sida vid sida, så förkastade arabvärlden och palestinierna den tvåstatslösning för två folk, som hade gjort att man kunnat undvika dagens konflikt. Sju av Israels arabiska grannstater förklarade i själva verket omedelbart ett fullskaligt krig mot den nyfödda judiska staten och anföll denna från alla håll, tillsammans med lokala palestinier. De arabiska ledarnas uttalade mål var etnisk rensning och att ’driva judarna i havet’. Man får heller inte glömma att samma ledare uppmuntrade de palestinska araberna att lämna sina hem – man lovade att de skulle få återkomma så snart man gjort processen kort med judarna.
Judar fördrevs från sina hem
Man skall också hålla i minnet den ‘befolkningsutväxling’ som då ägde rum; på samma sätt som 700 000 palestinier lämnade sina hem på Mandatets territorium, fördrevs 800 000 judar från sina hem i praktiskt taget alla arabländer – från Egypten till Irak, från Tunisien till Jemen. Medan de judiska flyktingarna emellertid sedan länge givit upp sin flyktingstatus och integrerats i det israeliska samhället, är de palestinska flyktingarna de enda flyktingar i historien där flyktingstatusen går i arv från en generation till en annan. De palestinska flyktingarna har cyniskt övergivits av sina arabiska bröder, som nekar dem medborgarskap och påtvingar dem ett liv i flyktinglägrens misär – allt för att vidmakthålla deras flyktingstatus och på så vis hålla liv i konflikten med Israel.
I själva verket är palestiniernas krav på en “rätt till återvändande” – till Israel det vill säga, och inte till en framtida palestinsk stat – detsamma som ett krav på Staten Israels upphörande.
Under decennier – allt sedan 1948 års krig, genom intifadorna och fram till i dag har de palestinska ledarna trots avtal och fredssamtal aldrig slutat att med alla medel sprida myten om Nakba, själva förutsättningen för den aldrig upphörande uppviglingen och hatpropagandan under Palestinska myndigheten. Det är inte nog med att palestinska ledare inte fördömer terrorismen – man prisar attacker mot israeliska civila och uppmuntrar skolbarn att följa terroristernas exempel.
Som det senaste exemplet har Nakba-myten sedan oktober 2015 använts för att uppvigla palestinier till att knivhugga oskyldiga israeler och köra ihjäl dem med sina bilar, för att därigenom ytterligare trappa upp konflikten med Israel. Detta måste betraktas som en fortsättning på de palestinska ledarnas absoluta förkastande av tanken på en judisk stat – vilket tog sin början långt innan de avvisade FN:s delningsplan 1947 och fortsatte med Yasser Arafats ”nej” till en palestinsk stat vid Camp David år 2000 och Mahmoud Abbas ”nej” 2008.
Ovanstående är fakta som är allt för lite kända i Sverige – och som jag uppmanar läsarna att i mån av tvivel själva verifiera.
Förgiftar de ungas sinnen
Obestridligen sant är att det palestinska ledarskapet i stället för att utbilda den unga generationen för samexistens med sina israeliska grannar oupphörligen förgiftar deras sinnen med tanken på revansch för Nakba. En inställning som bara lägger grunden till fortsatt lidande för alla parter.
Israel är självfallet inte felfritt men de arabiska medborgarna är väl integrerade i den israeliska demokratin – där de har fler möjligheter och rättigheter än deras bröder eller systrar någon annanstans i Mellanöstern.
Också palestinierna kan uppnå samma välstånd vid en förhandlingslösning på konflikten med Israel. Den palestinska Nakba-myten föder emellertid extremism och hat mot staten Israel och förhindrar det konstruktiva nytänkande som krävs för att leva i fred och välstånd.
Isaac Bachman
Israels ambassadör i Sverige