Andan i livsmedelsstrategin är i grunden sund. Man anför höga ambitioner avseende miljö, klimat, hälsa och djuromsorg. Graden av självförsörjning av livsmedel ska ökas. Jordbrukets utveckling ska baseras på kunskap, vilket är särskilt glädjande. Det är då anmärkningsvärt att det enda mål man kvantifierar i livsmedelsstrategins handlingsplan gäller utökningen av den ekologiska produktionen och konsumtionen fram till 2030.
Vid en ökning från i dag 17 till angivna 30 procent ekologiskt odlad jordbruksareal, kommer den totala livsmedelsproduktionen i Sverige att minska ytterligare. Officiell statistik, liksom forskning i såväl Sverige som utomlands, visar entydigt att skördarna minskar med 30 – 50 procent vid ekologisk odling. För vissa grödor som potatis kan minskningen vara ännu större.
Ökad livsmedelsimport
Eftersom den mer högavkastande konventionella produktionen skulle minska vid en utvidgad eko-areal måste vi öka den totala importen av livsmedel. Detta är också i strid med den övergripande strategin att ha en uthållig produktion i Sverige utan att exportera miljöproblem till omvärlden.
Möjligheterna att i framtiden öka skördenivåerna vid ekologisk odling är mycket små. Redan rådande brist på växtnäring vid ekoodling kommer att bli ännu tydligare om andelen konventionellt lantbruk minskar. Här-ifrån hämtas nämligen mycket av ekoodlarnas växtnäring, bland annat stallgödsel, eftersom mineralgödsel inte tillåts. Genom att utesluta viktiga produktionsmedel i ekoodling tas steg tillbaka i utvecklingen och vi närmar oss gårdagens jordbruk där brist på växtnäring och växtskydd ledde till matbrist.
De påstådda fördelarna för miljön med en övergång till ett ekolantbruk går inte att bekräfta i vetenskapliga studier, vilket redovisas i boken Den ekologiska drömmen (Fri Tanke förlag).
Inte klimatsmart
Utlakning av kväve och fosfor är ungefär lika stor från ekologiska som från konventionella system. Beaktar man de lägre skördarna i ekologiska system och uttrycker utlakningen i relation till vad man producerar, blir dock utlakningen per ekologisk produkt (kg spannmål, liter mjölk med mera) betydligt högre än från konventionella system. Konsekvensen blir därmed att läckagen ökar vid samma mängd livsmedel som produceras genom ekologisk odling.
De lägre skördarna i ekoodling innebär också att växternas fotosyntes, det vill säga förmågan att binda koldioxid från atmosfären i växtdelar, är lägre. Ekoodlingen är därför inte heller klimatsmart. Livsmedelsstrategin strider därmed mot regeringens förslag på ny klimatlag.
Ökad miljöbelastning
Forskningen har visat att de riktade miljöstöden i landsbygdsprogrammet till specifika åtgärder som hävd av naturbetesmarker, anläggande av våtmarker, skyddszoner längs vattendrag, insådd av fånggrödor med flera, ger, i motsats till ekostöden, tydligt mätbar miljönytta. Om pengar i landsbygdsprogrammet ska omfördelas för att subventionera en ökning av ekoarealen, innebär detta att framgångsrika miljöåtgärder måste dras ner. Konsekvensen blir att jordbrukets miljöbelastning ökar, vilket vore mycket allvarligt.
Man frågar sig också varför inte de vetenskapliga klarläggandena tycks påverka de politiska besluten och inte heller konsumtionstrenden av ekomat? En förklaring kan vara att vi alltmer tycks basera vårt agerande på känslor med ideologiska förtecken snarare än fakta, en annan att handeln tjänar mer pengar på ekologiska varor. Dessutom ger köp av ekoprodukter konsumenter en bra känsla och ett gott samvete.
Ökad andel ekoråvaror i offentlig verksamhet leder till ökade kostnader för maten, vilket riskerar att försämra skolmåltidernas sammansättning då merkostnaden ofta inte kompenseras i skolbudgeten. Är detta en försvarlig utveckling i ljuset av de mer eller mindre obefintliga vinsterna för såväl miljön som för barnens hälsa?
Lurade konsumenter
Det har framhållits att huvudanledningen till att öka ekoarealen till föreslagna 30 procent är konsumenternas stora efterfrågan på ekologiska livsmedel. Att anpassa livsmedelsstrategin efter lurade konsumenters efterfrågan på ekomat är dock en tveksam guidning mot en mer hållbar livsmedelsförsörjning. Staten kan sätta upp mål för det svenska jordbruket men bör avstå från att ange arealmål och ge statligt stöd till produktionsformer som inte ger vetenskapligt dokumenterad miljönytta. I analogi härmed bör inte heller politiskt angivna konsumtionsmål för offentlig mathållning fastställas.
Kort sagt, livsmedelsstrategin och dess handlingsplan har mycket goda intentioner men blir tyvärr i sina huvuddrag en ideologiskt åsiktsstyrd strategi som kan få allvarliga konsekvenser för miljön och Sveriges framtida livsmedelsförsörjning.
Thomas Kätterer
professor i ekosystemekologi, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)
Lars Bergström
professor i vattenvårdslära, SLU
Holger Kirchmann
professor i växtnäringslära och markvård, SLU
Rune Andersson
före detta professor i markvetenskap, SLU