Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Jag har i alla fall inte i något av de sju sedda avsnitten lyckats hitta någon ”normal” muslim, någon som utövar sin grundlagsskyddade religionsfrihet på samma sätt som vår egen krympande skara av kyrkobesökare gör det, skriver debattören. Bild: Arne Bergqvist

Muslimer demoniseras i SVT:s tv-serie ”Kalifat”

Debatten rasar om huruvida SVT:s nya serie skildrar muslimer på ett stereotypt och rasistiskt sätt. SVT viftar bort kritiken och riskerar att skapa farliga motsättningar, i stället för att bidra till att färre unga muslimer radikaliseras, skriver Ingemar Härd, författare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

SVT:s påkostade, och välgjorda, thrillerserie Kalifat har blivit föremål för välbehövlig men dock något spretig debatt i media, tyvärr inte av den #metoo-magnitud problematiken förtjänar och behöver. Sexuella övergrepp som otvetydigt kan kopplas till manligt maktutövande, har till slut lyfts som det allvarliga samhällsproblem som de är. Samma sak har dessvärre inte skett med främlingsfientligheten och islamofobin. Dessa två oförlösta samhälleliga trauman vilar som ett tungt, förlamande raster över svensk partipolitik och har tvingat samtliga partier att definiera sig gentemot det öppet främlingsfientliga partiet.

Deformerad bild av muslimer

Ansvaret faller därför tungt på SVT när man väljer att filmatisera en komplex berättelse med många fallgropar som så lätt kan bli onyanserad. ”Kalifat”, har som uttalat, och förstås vällovligt, syfte att klä av de ynkliga lönnmördarna och våldtäktsmännen i IS sina falska religiösa täckmantlar så att inga fler unga svenska muslimer ”radikaliseras” och vänder sig mot oss bussiga svennar som låter dem bo i Lövgärdet, köra nattaxi och tjäna 16 000 i månaden?

Walla, dom bor ju redan i paradiset, varför skulle dom vilja bli martyrer?

När vi slukar den oavbrutet spännande storyn så får vi i oss något annat – en mycket märklig och gravt deformerad bild av, inte bara IS-psykopater, utan i princip alla som bekänner sig till islam.

Jag har i alla fall inte i något av de sju sedda avsnitten lyckats hitta någon ”normal” muslim, någon som utövar sin grundlagsskyddade religionsfrihet på samma sätt som vår egen krympande skara av kyrkobesökare gör det.

Nej, i ”Kalifat” döljer sig en potentiell terrorist även bakom de mest föregivet välanpassade storskäggen och varje burka är inkörsporten till än farligare fundamentalism.

För att inte själv göra mig skyldig till förenkling och trollfakta, måste jag förstås redovisa att det faktiskt förekommer en Annie Lööf-muslim, som slitande i sitt anletes svett i det egna företagets växthus, tvingas förse den allra ondaste trosbrodern med konstgödsel, för bombtillverkning.

Viftar bort berättigad farhåga

Bilan Osman, journalist på Expo, hävdade i en debattartikel på GP Kultur (19/1) att ”Kalifat testar att utmana stereotyper, men faller stundtals platt då publiken inte i första hand är de som drabbas av dessa skildringar.”

LÄS MER: Muslimer måste få vara mer än förtryckare eller frihetskämpar

SVT:s dramaprogramchef Anna Croneman tolkade hennes invändning som att ”det betyder egentligen att vi bara kan, eller får, berätta de historier som representerar majoriteten i publiken. Det är ett synsätt som jag inte kan acceptera.”

Det är naturligtvis ett bekvämt sätt att vifta bort en berättigad farhåga. Men synsättet krockar med principen som åberopas, om mångfaldens okränkbarhet och minoritetens rätt att höras. För vilken minoritet menar Croneman får sin rättmätiga representation i den här berättelsen? IS? Marginaliserade ”vita” trasproletära ungdomar? För det är definitivt inte våra genomsnittliga muslimska medborgare som har flytt från krig och förtryck för att nu återigen demoniseras.

LÄS MER: I framtiden blir det alldeles vanliga svenne-muslimer i SVT:s serier

”Kalifat” är inte ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Hade den senare serien gjorts efter samma mall som ”Kalifat” hade vi fått en domedagsskildring där aids hade varit ”bögarnas fel”.

Naturligtvis finns det islamister med terrorism på sitt cv i Sverige, det är ju alldeles uppenbart. Men det borde vara lika uppenbart att denna perverterade tillämpning av islam har sin grund i sociala missförhållanden, inte i Koranen.

Risken att drabbas av denna terror är mindre än risken att bli sprängd i luften av hänsynslösa helsvenska kriminella gäng, försedda med västar.

Det finns 1,5 miljarder muslimer i världen. Av dessa anslöt sig cirka 30 000 till IS. Det innebär att en muslim på femtiotusen ser sig själv som en ”mujaheddin”. Jag skulle kalla det en försumbar minoritet. Det går förstås att hävda att denna enda, med en stulen lastbil, på en gågata i en svensk stad kan skapa förödelse och lidande som inte på något sätt kan kallas försumbart, men risken att drabbas av denna terror är mindre än risken att bli sprängd i luften av hänsynslösa helsvenska kriminella gäng, försedda med västar.

Skapar motsättningar

Kära svennar, föreställ er en irakisk, välgjord och spännande thrillerserie som skildrar Sverige som en nation av mördande kristna fundamentalister, eller asatroende politiska gangsters. Så låt oss smälla ihop Knutbyförsamlingen med nazisterna i NMR – då får vi 250 foliehattar som faktiskt fyller kravspecifikationen för mördarfundamentalister.

Av Sveriges bortemot tio miljoner invånare visar det sig då, att det går en sådan flane på 40 000 fullständigt fredliga medborgare. Lägger man dessutom till mc-gängen, så inser man att fokuset på islamismen som den stora folkfaran är minst sagt felriktat och att tv-serien ”Kalifat” i stället för att motverka ”radikalisering” skapar och utökar mycket farliga motsättningar.

Ingemar Härd, författare och byggnadssnickare