Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Multikulturens destruktiva drag – den falska toleransen

DEBATT: Den falska toleransen är ett av multikulturalismens mest destruktiva drag. De som begärt att folk i gemen ska öppna sig för nya impulser verkar ofta inte ha förstått hur de samtidigt gett stöd åt separatister och gränsdragare med en patriarkal samhällssyn, skriver journalist och författare Lars Åberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Lars Åberg, journalist och författare

Det har länge varit uppenbart att multikulturalism och jämställdhet inte trivs särskilt bra ihop. Om man gillar olika måste man kunna tillstå att vissa kulturer är mer jämställda än andra.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Orsaken till det obekväma förhållandet är inte att kulturblandningar skulle vara dåliga utan tvärtom att multikulturalismens många konservativa fanbärare har varit emot all blandning och att deras förment progressiva vänner inte har velat se eller erkänna detta. De som begärt att folk i gemen ska öppna sig för nya impulser verkar ofta inte ha förstått hur de samtidigt gett stöd åt separatister och gränsdragare med en patriarkal samhällssyn.

Det är helt enkelt så att inte alla som kommer till Sverige tycker om det svenska samhällets värderingar.

Och dessvärre är det först nu, genom Gustav Fridolins och Miljöpartiets irrfärder i det identitetspolitiska moraset, som det blivit mer allmänt accepterat att lyfta fram den här konflikten i samhällsdebatten.

En återvändsgränd

Redan för femton år sedan gav den brittiska skribenten Yasmin Alibhai-Brown ut en liten bok med titeln After multiculturalism. I den beskrev hon multikulturalismen – alltså det mångkulturella samhället omvandlat till ideologiskt rättesnöre – som en återvändsgränd. Betoningen av särart och rötter hade lett till inkrökthet och världsfrånvändhet.

Hösten 2000 medverkade Alibhai-Brown i en kontroversiell rapport från vänsterliberala Runnymede Trust, The future of multi-ethnic Britain. Själv tog hon avstånd från rapportens beskrivning av Storbritannien som ett förbund av identitetspolitiskt definierade grupperingar, a community of communities, en typiskt multikulturalististisk formulering.

”Jag tror inte på idén om communities”, sa hon när jag då träffade henne i London. Begreppet kan betyda det mesta från samhälle till familjeklan och brukar användas för att dölja ett förtryck.

Multikulturalismen, slog Yasmin Alibhai-Brown fast, har förvandlat invandrare till gettomänniskor.

Annorlunda debatt i Danmark

I Danmark har det under lång tid förts en annorlunda diskussion om migration och multikulturalism än i Sverige, mindre ångestfyllt ängslig.

Vad är det då danskarna säger? Allt möjligt, längs hela skalan. Genom åren har både bokutgivningen och debatten varit brokig. I en ny forskningsantologi, Multikulturalismens fælder (Samfundslitteratur), är det övergripande perspektivet att det multikulturalistiska tänkandet har tillåtits definiera ramarna för hur vi pratar om demokrati och mångfald. Kraven på en sorts godhetens konformism har skylt över politisk oenighet och faktiska hot mot individernas frihet.

Väldigt få i vår del av världen argumenterar mot invandring. Frågorna som ställs handlar i stället om hur de som flyttar hit ska kunna inlemmas i mottagarländernas politiska kultur och värdesystem – och om vad som händer om de inte gör det.

Den här antologins redaktörer – statsvetaren Torben Bech Dyrberg och Mellanösternforskaren Mehmet Ümit Necef – har i en tidigare bok svarat nekande på frågan om dansken i gemen är rasist. Här menar de att den normativa, kulturbevarande multikulturalismen trots allt tal om mångfald och respekt har motverkat integrationen av minoriteter. Antologins texter bekräftar i stort de farhågor som Yasmin Alibhai-Brown gav uttryck för. I praktiken har multikulturalismen inte alls gynnat någon mångfald av perspektiv och åsikter utan tvärtom bidragit till en likriktning av kulturbegreppet, en ”mjuk totalitarism”.

Bakåtblickande ideologi

Sociologen Göran Adamson, en av tre svenska skribenter i Multikulturalismens fælder, hävdar att detta är en elitär och konserverande ideologi som den icke-doktrinära vänstern självklart borde motsätta sig. Multikulturalisterna delar sin bakåtblickande ideologi med Sverigedemokraterna; SD gillar svenska rötter, deras motståndare icke-svenska rötter.

Både i Danmark och Sverige har de politiska och mediala etablissemangen sett det som sin uppgift att förhindra att medborgarna röstar fel. I stället för att tackla problem i tid har man moraliserat över dem som påtalat det problematiska. Resultatet har blivit sämsta tänkbara: man har både fått stora högerpopulistiska partier och en förtärande segregation som sannolikt kommer att fördjupas.

Identitetstänkandets förgiftning av politiken skapar konflikter som blir mycket svåra att lösa. Känslor av kränkthet och moralisk upphöjdhet skjuter undan förnuft och samhällsanalys.

Ingen höger-vänster-fråga

Men multikulturalismen är inte någon egentlig höger-vänster-fråga.

Det finns relevant kritik från båda hållen. Den otillfredsställande lösningen har varit att försöka undvika diskussion om vart vi och samhället är på väg, och ingenting tyder på att Sverige med sitt mer hämmade debattklimat har lyckats bättre än Danmark med att integrera nyanlända.

Vilka idéer som är bra och vilka som är dåliga tvingas vi ständigt fundera över – och diskutera, i offentligheten. Den falska toleransen är ett av multikulturalismens mest destruktiva drag.

Lars Åberg

journalist och författare