Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Parvaneh Fatemeh Hajilou. Till höger Irans president Hassan Rouhani.

Mullornas Iran är lika brutalt som aldrig förr

Mullornas brutala diktatur i Iran skördar offer. Senast i raden är advokaten Nasrin Sotude som nyligen dömdes till 38 år i fängelse och 148 piskrapp för att ha försvarat sina regimkritiska klienter. Själv har jag lyckats fly till paradiset Sverige, men hotas av utvisning, skriver Parvaneh Fatemeh Hajilou.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det var i Iran 1981. 22 år gammal fängslades jag efter en demonstration mot den religiösa diktaturen. Vi upplevde ett blodbad bara två år efter att miljontals människor hade störtat Shahens diktatur med hopp om ett rättvist samhälle. Mullorna, under ledning av Khomeini och hans gäng, tog makten från alla de vänsteraktivister som hade kämpat mot Shahen ända sedan femtiotalet.

Socialismen fångade mitt intresse på grund av min pappas politiska bakgrund under kampen mot Shahen. De böcker jag fick från honom handlade om jämlikhet och rättvisa och hat mot fattigdom och det elände som människor drabbades av under diktatur.

Det som hänt i Iran fram till i dag borde få historien att rodna av skam.

Det som hänt i Iran fram till i dag borde få historien att rodna av skam. Gamla och nya politiska aktivister förföljdes, flydde hemifrån, fängslades efter summariska rättegångar och torterades och avrättades i tusental. Allt detta rapporterades öppet i regimens tidningar. Khomeinis mål var att uppnå stabilitet för regimen så att människor skulle skrämmas att inte göra uppror.

Alla vi som fängslades var hoppfulla och kanske naiva på grund av vår oerfarenhet. Vi hoppades att det skulle ordna sig. Hur skulle vi besegra regimen med våra sinsemellan oeniga organisationer som var förbjudna att jobba offentligt, både under shahen och under Khomeini? Att träna för demokrati och kämpa för rättvisa kräver tid och stöd.

I fängelset blev vi regimens gisslan. Vi utsattes för tortyr och många av oss som ”endast” hade dömts till fängelsestraff avrättades.

I fängelset blev vi regimens gisslan. Så snart människorna utanför murarna protesterade och gjorde motstånd hämnades man på oss. Vi utsattes för tortyr och många av oss som ”endast” hade dömts till fängelsestraff avrättades. En av mina många kämpande kamrater var Mina Rusta. Hon var en av de fängslade i Gezel Hesar som hade fått sin dom, ett år i fängelse, men som avrättades sommaren 1981.

Under de första åtta månaderna i fängelset fick jag som nästan alla andra inte träffa mina föräldrar. Vi hade inte rätt att gå ut och få frisk luft och maten gick knappt att äta. Vi fick piskstraff när vi inte bad till Gud eller för att vi inte dolde våra mensbindor för att inte provocera de manliga vakterna. Vad som helst kunde särskilt nattetid orsaka hemska straff.

Jag blev fri 1985 och mina föräldrar tvingades lämna sitt hem som gisslan hos regimen för att jag inte skulle fly. 2007 blev jag fängslad igen för att jag samlade underskrifter till stöd för en kamrat och upplevde åter samma sak. Fängelset var sig likt och jag satt i isoleringscell. Men jag hade blivit äldre och mer erfaren och kunde komma ut efter två veckor. Men precis som 1981 hade jag varken rätt att tala med min familj eller med en advokat.

I dag 2019 sitter fortfarande tusentals aktivister i fängelse i Iran. De straffas och plågas för att de kämpat för mänskliga rättigheter.

I dag 2019 sitter fortfarande tusentals aktivister i fängelse i Iran. De straffas och plågas för att de kämpat för mänskliga rättigheter. En av dem alla är advokaten Nasrin Sotude. Hon dömdes nyligen till 38 år i fängelse och 148 piskrapp för att ha försvarat sina regimkritiska klienter. Narges Mohammadi är en annan politisk aktivist som sedan länge sitter i fängelse och saknar rätt att ringa eller skriva till sin familj i utlandet.

Nasrin Sotodeh säger, och jag instämmer: då man släpps ur fängelset hamnar man i det stora fängelset utanför. Det är nu fyrtio år av elände. Fattigdomen har ökat och prostitution, bedrägeri och narkotika har blivit vanliga inkomster för många utsatta. Men trots allt så längtar ungdomar efter glädje och tar över och dansar på gatorna när ett iranskt fotbollslag vunnit över ett utländskt. När det sker blir regimen handfallen och skrämd.

Vad ska människor i Iran göra när en advokat inte har lagligt skydd att försvara sin klient eller prata öppet om sina åsikter och vara kritisk mot regimen?

Vad ska människor i Iran göra när en advokat inte har lagligt skydd att försvara sin klient eller prata öppet om sina åsikter och vara kritisk mot regimen? Arbetare och lärare protesterar på gatorna för att få sin lön som ofta uteblivit i månader. De blir piskade och slagna med batong och ofta fängslade. Kvinnor är utleda på regimens hänsynslösa åsikter och kämpar för sin rätt att ta av sjalen på offentliga platser. Irans aktivister hungerstrejker i fängelse för att uppmärksamma sina orättvisa domar.

Vi behöver internationell uppmärksamhet, solidaritet och stöd från utländska organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter.

Som aktivist från 1979 ser jag ingen skillnad mellan läget då och i dag då Nasrin Sotude fängslats. Vi behöver internationell uppmärksamhet, solidaritet och stöd från utländska organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter.

Här, i paradiset Sverige, upplever även jag, som asylsökande sedan åtta år, ett fängelse. Jag har fått avslag efter avslag och kan omöjligen återvända till ett liv i förtryck.

Jag vill leva den sista delen av mitt liv i frihet och fortsätta kampen till stöd för mina fängslade kamrater i hemlandet. Vi har rätt till ett normalt liv.

Parvaneh Fatemeh Hajilou