Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 I diskussionerna om polisbrutalitet uttrycks ofta den amerikanska hood-attityden ”All Cops Are Bastards (ACAB). Vänner av ordning vill gärna tro att avståndstagandet är avgränsad till de ”stökiga” individerna och till ett fåtal aktivister, och att det stora flertalet ungdomar tänker annorlunda. Men så verkar inte vara fallet, skriver debattörerna. Bild: Anders Ahlgren/SvD/TT
I diskussionerna om polisbrutalitet uttrycks ofta den amerikanska hood-attityden ”All Cops Are Bastards (ACAB). Vänner av ordning vill gärna tro att avståndstagandet är avgränsad till de ”stökiga” individerna och till ett fåtal aktivister, och att det stora flertalet ungdomar tänker annorlunda. Men så verkar inte vara fallet, skriver debattörerna. Bild: Anders Ahlgren/SvD/TT

Misstänksamheten mot polisen måste tas på allvar

Misstänksamheten mot polisen är utbredd i förorterna, även i Sverige. Och inte bara bland ”bråkstakar” utan även bland ”ostökiga” ungdomar. Den gemensamma nämnaren är att man känner sig utpekad och särbehandlad bara på grund av att man ser ut att vara från förorten. Denna kritik måste tas på allvar och alla goda krafter måste samarbeta för att motverka den den destruktiva uppfattningen om polisens arbete, skriver statsvetarna Peter Esaiasson och Tamara Nesic.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den amerikanska polisens brutalitet väcker frågor om polisens legitimitet också i Sverige. Med vilken rätt utövar polisen sin makt och hur? Polisen är samhällets kanske viktigaste institution. Om polisen saknar befolkningens stöd för att ingripa mot människor de misstänker bryter mot lagen undermineras känslan av gemenskap i samhället. Det behöver inte vara många som ifrågasätter polisens maktutövning för att samhället skall fungera sämre. Det räcker att kritiken är koncentrerad till vissa grupper eller områden. Frågan behöver diskuteras.

Vårt bidrag utgår från polisens lista över särskilt utsatta områden. Förorterna på listan har hamnat där för att polisen har svårt att fullfölja sitt uppdrag och för att varken polisen eller de boende nödvändigtvis reflekterar över att området skiljer sig från andra platser i landet. Beskrivningen av förorterna liknar det som i statsvetenskaplig teori kallas ”areas of limited statehood”, områden med begränsad statskontroll. Det är viktigt att förstå förutsättningarna för att polisen skall kunna stärka sin legitimitet i områdena.

Äldre har högt förtroende

Människors förtroende för polisen består av två delar: tilltron till att polisen har goda intentioner, och tilltron till att polisen har förmåga att sätta kraft bakom orden. Polisens ställning i förorterna kan förstås utifrån de två delarna.

Den äldre befolkningen har ett högt förtroende för polisen när de tillfrågas i surveyundersökningar. Problemet, senast belyst i Johanna Bäckström Lernebys bok om en brottsaktiv släkt i Angered, Familjen, är att man inte vågar lita på polisens förmåga att skydda dem om man väljer att vittna. Situationen är olycklig men pekar ändå ut en väg framåt. Om polisen lyckas säkra kontrollen över områdena kan man räkna med att de boende kommer att göra sin del för att upprätthålla ordningen.

Bland ungdomarna är förutsättningarna sämre påstår vi. I diskussionerna om polisbrutalitet uttrycks ofta den amerikanska hood-attityden ”All Cops Are Bastards (ACAB). Vänner av ordning vill gärna tro att avståndstagandet är avgränsad till de ”stökiga” individerna och till ett fåtal aktivister, och att det stora flertalet ungdomar tänker annorlunda. Men så verkar inte vara fallet.

Utbredd misstänksamhet

En kvalitativ intervjuundersökning som en av oss genomfört med ungdomar i Bergsjön visar att det finns en utbredd misstänksamhet mot polisen, även bland dem som på en intervjufråga svarar att man har förtroende för polisen. Undersökningen är intressant eftersom den tar med ungdomar som inte själva har något otalt med polisen. Prototypiskt kan vi utöver ”Bråkstakar” tala om ”Idrottare”, ”Pluggambitiösa” och ”TV-spelare”.*

Bland ungdomarna i studien finns två typer av attityder till polisen: fientliga och ambivalenta (men alltså inga entydigt positiva). En fientlig attityd innebär att man inte ser något positivt med polisens arbete: ”Alla poliser är rasister. Det är typ som att dom blivit poliser bara så att de ska kunna behandla oss i förorten som skit” (Bråkstake #1). Och: ”Det är lite skit samma, vi hade kunnat klara oss utan polisen så, vi kan hjälpa varandra. Men det som stör mig är att pengar går till polisen som inte rycker ut i tid medan vi har familjer i området som inte kan mätta sina magar” (TV-spelare #1).

Det är typ som att dom blivit poliser bara så att de ska kunna behandla oss i förorten som skit

Den ambivalenta hållningen är mindre ofta diskuterad. Den ambivalente säger sig ha förtroende för polisen, men vid ett samtal blir det tydligt att hållningen är kluven. Till en del beror hållningen på att man spelar med och tycker det som förväntas för att passa in: ”Men du vet, ibland handlar det inte ens om polisen, ibland är det bara av ren lojalitet som jag inte kan göra annat än att hata på polisen, för det är det som jag förväntas göra” (Pluggambitiöse #1).

Men det återkommande är känslan av att vara utpekad: ”Jag brukar leka det svenskaste jag kan när jag ser polisen för jag vill ju ej bli stoppad ba så. De gör ju sånt nu för tiden” (Idrottare #1). Eller så här: ”Polisen gör bara sitt jobb och jag är tacksam för det, men de diskriminerar fortfarande” (Idrottare #4).

Vet att polisen behandlar folk olika

Eller så här i ett längre resonemang: ”Jag vet att polisen behandlar folk olika. Jag ser hur de behandlar mig i Bergsjön med min Adidas-dress och hur de bemöter mig när jag har kostym i stan efter föreläsningen på Handels. Det är bara så det är, jag vet inte om det är området eller kläderna, men när man ser ut som ’den gode medborgaren’ då låter de dig typ ba va” (Pluggambitiös #3).

Ambivalensen bland ungdomar som inte själva har något otalt med polisen visar att det finns en kultur av misstänksamhet mot polisen i förorten. Misstänksamheten grundas i känslan av att polisen ingriper mot individer utan grund, bara för att man ser ut att vara från förorten. Det är en på alla sätt dålig känsla. Och det är många som har den.

Försvagar stödet bland allierade

För polisen är ambivalensen allvarlig eftersom den försvagar stödet bland potentiella allierade i arbetet med att återupprätta ordningen. Den som har en misstänksam grundhållning kommer att tolka kritiska situationer till polisens nackdel; man frågar sig inte om polisen kanske hade fog för ingripandet.

Dilemmat är detta: Å ena sidan har polisen den ovillkorliga rätten att ingripa när man misstänker brott. Å andra sidan har många förortsungdomar känslan av att vara utpekade. Som i alla dilemman saknas perfekta lösningar. Men att öka medvetenheten om problematiken vore en värdig uppgift för stadens arbete med värdegrunder och demokratiutveckling. Är man beredd att anta utmaningen?

Peter Esaiasson, professor statsvetenskap Göteborgs universitet

Tamara Nesic, statsvetare och socialdemokrat

*Tamara Nesic: ”Ibland handlar det inte ens om polisen. En kvalitativ studie om hur unga i Bergsjön uppfattar polisen” (kandidatuppsats i statsvetenskap).