På bara några månader har Stockholms sjukvårdsupprop fått in närmare 500 anonyma vittnesmål på hur patienter farit illa på grund av personalbrist. Det är bara toppen av ett isberg och stor del av dessa händelser har aldrig officiellt rapporterats. Ett stort skäl till denna anonymitet är att det råder en tystnadskultur inom vården. Dessa anonyma vittnesmål har fortsatt strömma in under pandemin. Eftersom de styrande inte tagit dessa vittnesmål på allvar kommer vi inom kort lämna över en samanställning – i bokform – till ansvariga politiker.
Rädsla för repressalier
Enligt hälso- och sjukvårdslagen är vi som sjukvårdspersonal skyldiga att vidta åtgärder för att säkerställa patientsäkerheten och larma när den brister. Tanken är att vårdpersonalen ska fungera som en säkerhetsventil som kan dra i nödbromsen när vi ser patienter fara illa. Tyvärr är denna funktion till stor del satt ur spel i dagens sjukvårdssystem. Orsakerna till detta är flera men jag vill kasta ljus på det kanske mest allvarliga skälet: sjukvårdspersonalens rädsla för repressalier.
För det första finns en rädsla att internt kritisera den egna arbetsplatsen. Detta är något de flesta inom vården känner till men få vill tala öppet om. Denna rädsla är inte obefogad. Vi är många som minns hur illa behandlade visselblåsarna i Machiarini-ärendet blev (hotades med bland annat avsked) men det finns gott om andra mer eller mindre kända exempel.
Fick sparken
I somras fick en läkare på St: Görans sjukhus i Stockholm abrupt sparken efter att ha uttryckts sig kritiskt. Arbetsgivaren påstod att läkaren varit illojal och hotfull, anklagelser som visade sig sakna grund. Även om läkaren senare återfick jobbet – bland annat efter att Läkarförbundet hotat med att ta ärendet till Arbetsdomstolen – är stor del av skadan redan skedd. Signalen till övrig vårdpersonal blir tydlig: att vara kritisk kan leda till att man betraktas som ”illojal” och kan straffas hårt.
Problemet är inte på något sätt unikt för läkarkåren eller Stockholm. Under pågående coronapandemi har det kommit rapporter från olika delar av landet om hur vård- och omsorgspersonal på äldreboenden inte vågat rapportera vårdbrister på grund av rädsla för repressalier från sin arbetsgivare.
Konsekvenser för karriären
För det andra finns en mycket utbredd rädsla bland sjukvårdspersonal att öppet uttala sig i media om missförhållanden inom vården. För ett år sedan var jag med och startade Stockholms sjukvårdsupprop. Trots att vi samlat ett mycket stort antal kollegor som delar vår åsikt har endast ett fåtal vågat uttala sig öppet i media. Den främsta orsaken till detta – viljan att vara anonym - tycks vara rädslan för repressalier och vilka konsekvenser detta kan få för ens karriär. Jag har tappat räkningen över antalet kollegor som uttryckt denna farhåga. Man vill men vågar inte. Detta är mycket allvarligt och måste uppmärksammas, inte minst då personal i offentlig verksamhet har en grundlagsskyddad meddelarfrihet. Saken förvärras ytterligare av det faktum att chefsläkare och regionpolitiker gång på gång tonar ner allvaret när någon av oss på golvet väl vågar larma, något vi nyligen uppmärksammat.
Det finns fall där kollegor fått en uppsträckning av högt uppsatta regionpolitiker på grund av att de uttalat sig kritiskt i media
Jag känner till ett stort antal kollegor som efter att ha uttalat sig i media blivit tillsagda, varnade och i vissa fall till och med hotade av antingen chefer eller arbetsplatsens pressavdelning. Det finns fall där kollegor fått en uppsträckning av högt uppsatta regionpolitiker på grund av att de uttalat sig kritiskt i media. Detta är oacceptabelt och hör inte hemma i varken en modern sjukvård eller öppen demokrati. Och som vi tidigare uppmärksammat har regionledningen i Stockholm vägrat öppen debatt med oss som startat Stockholms sjukvårdsupprop, utan istället endast velat ses i det slutna rummet. Man kan fråga sig vad ett samtal i ett slutet rum skulle handla om.
Etisk stress
Denna tystnadskultur är djupt problematisk av flera skäl. Vem ska skydda våra patienter om vi inom vården inte vågar larma? Utöver alla patienter som far illa innebär denna tystnadskultur en enorm etisk stress för sjukvårdspersonalen och är sannolikt en starkt bidragande orsak till utbrändhet bland vårdpersonal. Tystnadskultur är inte unikt för sjukvården men sällan kan det få så förödande konsekvenser som just inom sjukvården. Konsekvenserna av denna tystnadskultur förvärras ytterligare av den rådande pandemin.
Vad beror tystnadskulturen på? Det finns inga enkla svar. Inom vården finns en uttalad hierarki och konkurrensen om tjänster kan vara stenhård. Vårdpersonal med osäkra anställningar och yngre kollegor tycks särskilt sårbara. Många inom till exempel äldreomsorgen saknar fast tjänst. Många yngre läkare har osäkra vikariat och drar sig därför ofta för att klaga. Högspecialiserad personal med få tillgängliga arbetsplatser riskerar att förlora sitt levebröd om de gör sig ovän med fel personer.
Erkänn problemet
Vad är lösningen? Jag har inte svaret på den frågan. Men som i allt förändringsarbete är steg ett att man erkänner problemets existens. Och till alla arbetsgivare och regionpolitiker, läs delen om meddelarfrihet i grundlagen.
Med hopp om att slippa repressalier.
Akil Awad, specialistläkare, initiativtagare till Stockholms sjukvårdsupprop