Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Charlotta Lindgren.

Mina nya bröst kanske är fula i andras ögon - men jag älskar dem

Alla har olika syn och önskan om en bröstrekonstruktion eller inte efter en canceroperation. Det finns inget generellt rätt eller fel. För egen del tänker aldrig skämmas för att säga att mina nya bröst har gett mig ökad livskvalitet, skriver Charlotta Lindgren.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Inlägg, Bröstcancer, 5/6

Mina bröst började växa då jag var mellan tio och elva år. Jag var ganska tidig in i puberteten.

Brösten blev inte så stora. Jag gillade dem.

De var tillräckligt stora för att kunna pushas upp och skapa en klyfta när jag ville det och de var tillräckligt små för att kunna hänga snyggt även utan BH när jag ville det.

De var sexuella och alldeles lagom fina.

Jag hade aldrig några problem med mina bröst, eller någon önskan om att de skulle se ut på något annat sätt än vad de gjorde. Tills jag fick barn och verkligen ville amma.

I skolan fick vi höra att vi skulle skydda oss så vi inte skulle bli ofrivilligt gravida. Vi fick aldrig höra att en hel del i stället skulle bli ofrivilligt barnlösa. Vi fick någon snabb genomgång om att bebisar åt bröstmjölk den första tiden. Vi fick aldrig höra om att en hel del av oss skulle få problem med amningen.

Jag fick problem.

Trots viljan och tappra försök med olika råd från sjukvården så ville mina bröst inte släppa ifrån sig mjölk för att mätta mina tre barn.

Då blev jag väldigt besviken på brösten. Och ledsen.

Började avsky mina bröst

När jag sedan kände en knöl i det högra bröstet och fick diagnosen bröstcancer, 35 år gammal, ja från den dagen avskydde jag mina bröst.

De förlorade sin sexuella betydelse, de var fettklumpar fyllda med ångest.

Jag hatade dem. Jag slutade ta på dem. Min man fick inte röra dem heller. De var potentiella dödsfällor. Äckliga och skrämmande.

Ett bröst fick jag ta bort omgående. Det andra fick jag behålla, mot min vilja, trots min önskan om att bli symmetriskt platt över bröstkorgen.

"Vi skär inte i frisk vävnad", var svaret jag fick.

Asymmetrisk kropp

Då mitt fjärde barn föddes, mirakulöst och oväntat efter cancern, så gav bröstet plötsligt ifrån sig mjölk.

Det var första gången jag kände positiva känslor för bröstet igen. Jag kunde amma hela 18 månader och för mig var det en underbar upplevelse som jag hade saknat tidigare i mitt liv. När jag avslutat amningen så fick jag göra ett bröst på min platta sida.

En asymmetrisk kropp hade gett mig ont i ryggen och det i sin tur gav rädsla om potentiella metastaser.

Hur osvenskt det än må låta så vill jag skrika: Wow, vilka snygga, symmetriska, sexuella, fantastiska, ärriga och cancerfria bröst jag har!

En Diep-lambå gjordes, då fett och vävnad tas från magen för att bygga ett bröst. Det blev fint och jag vågade ta på det utan att drabbas av panikångest. Mitt andra bröst innehöll fortfarande bröstvävnad vilket för min hjärna var synonymt med en tickande bomb till att det skulle komma cancer även där.

Fem år efter min första cancerdiagnos så fick jag äntligen igenom min önskan om att ta bort även det andra bröstet. Min risk för ny cancer där var beräknad till 20 procent.

Min hjärna var livrädd och jag vågade aldrig känna igenom bröstet. Jag fick en pulsökning bara av tanken på att känna. Några gånger hade jag råkat komma åt bröstet och då känt knölar. Med panikångest som följd och även outhärdlig väntan på mammografi, onkologbesök och dom; cancer/inte cancer.

Det fanns inget vackert över det så kallade friska bröstet, bara rädsla och ångest.

Har fått ökad livskvalitet

Nu är även det bröstet med bröstvävnaden borta. Ett nytt bröst har skapats. Huden har töjts ut och sedan har ett 440 milliliter stort silikoninlägg satts in.

Och vet ni vad? Jag älskar mina nya bröst! De må vara skapade av olika material, de är ärriga och endast ett bröst har hunnit få en kirurggjord bröstvårta. Färgtatuering saknas men ska dit i sinom tid. Bara ett bröst har känsel.

De är säkert inte särskilt snygga i andras ögon men för mig är de vackrare än vad jag kunnat drömma om.

Jag kan ta på ett linne och se ut som innan jag blev sjuk. De är tömda på all ångest jag levt med under flera år och inget kan vara vackrare än det.

Hur osvenskt det än må låta så vill jag skrika: Wow, vilka snygga, symmetriska, sexuella, fantastiska, ärriga och cancerfria bröst jag har!

Alla har olika syn och önskan om rekonstruktion eller inte rekonstruktion efter en canceroperation. Det finns inget generellt rätt eller fel utan vi har vårt egna rätt inom oss.

Jag tänker aldrig skämmas för att säga att mina nya bröst har gett mig ökad livskvalitet.

Charlotta Lindgren